Fullständig civilingenjörsutbildning (180 poäng) anordnas för närvarande vid sju universitet/tekniska högskolor. En mindre del av utbildningen, oftast de två första årskurserna, ges vid ett antal mindre och medelstora högskolor i samarbete med ett eller flera universitet/tekniska högskolor. Utbildning till högskoleingenjör (120 poäng) sker vid de sju lärosäten som anordnar civilingenjörsutbildning samt dessutom vid de mindre och medelstora högskolorna. Utbildning till civilingenjör och till högskoleingenjör kallas i fortsättningen, där så kan ske, ingenjörsutbildning.

Antalet program som leder till civilingenjörsexamen har ökat kraftigt under senare år. 1991/92 fanns 15 utbildningslinjer (program), läsåret 1998/99 anordnas inte mindre än 32 olika utbildningsprogram. Antalet ingångar med egna antagningskoder i VHS' gemensamma antagning är ännu större. Denna utveckling tog fart när systemet med allmänna och lokala utbildningslinjer avvecklades i början av 1990-talet, och universitet och högskolor fick möjlighet att själva organisera grundutbildningen i program och fristående kurser.

Dåvarande universitets- och högskoleverket (UHÄ) försökte i början av 1990-talet genom ett ambitiöst utredningsarbete att få universiteten och de tekniska högskolorna att satsa på ett fåtal breda civilingenjörsprogram samt inleda utbildningen med ett basblock av grundläggande matematik och naturvetenskap för grupper av utbildningsprogram. Lärosätena tycktes först acceptera detta, men när statsmakterna decentraliserade beslutanderätten om utbildningens organisation 1993 blev ivern stor att profilera utbildningsprogrammen mot nya tekniska områden som hade strategisk lyskraft och som ansågs kunna rekrytera nya grupper av studerande — framför allt kvinnor — till hög re teknisk utbildning.

Högskoleingenjörsutbildningarna har utvecklats dels från tidigare allmänna utbildningslinjer på 80 poäng, dels från lokala linjer med anknytning till det regionala/lokala näringslivet. För närvarande finns lite mer än 60 utbildningsprogram, samtliga numera 3-åriga. Vissa högskolor anordnar upp till 15 olika program. I internationell jämförelse är mängden av utbildningsprogram stor, och det kan vara svårt för många studerande att välja i denna mångfald av utbildningar.

Enligt Högskoleförordningens Bilaga 2, 11§ respektive 18§, gäller följande mål utöver de allmänna målen i högskolelagens första kapitel. Kursiveringen markerar de avsnitt där målen skiljer sig.

För att erhålla civilingenjörsexamen skall studenten ha

— tillägnat sig kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen i en sådan omfattning som fordras för att förstå och kunna tillämpa de matematiska och naturvetenskapliga grunderna för det valda teknikområdet,

- förvärvat kunskaper om och färdigheter i att utforma produkter, processer och arbetsmiljö med hänsyn till människors förutsättningar och behov samt till samhällets mål avseende sociala förhållanden, resurshushållning, miljö och ekonomi.

-förvärvat kunskapsmässiga förutsättningar att, efter något års yrkesverksamhet inom sitt område, självständigt kunna svara för utveckling eller utnyttjande av ny teknik på internationellt konkurrenskraftig nivå.

Härutöver gäller de mål som respektive högskola bestämmer.

För att erhålla högskoleingenjörsexamen skall studenten ha

- tillägnat sig kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen i en sådan omfattning som fordras för att förstå och kunna tillämpa de matematiska och naturvetenskapliga grunderna för det valda teknikområdet,

- förvärvat kunskaper om och färdigheter i att handha produkter, processer och arbetsmiljö med hänsyn till människors förutsättningar och behov samt till samhällets mål avseende so ciala förhållanden, resurshushållning, miljö och ekonomi.

- förvärvat kunskapsmässiga förutsättningar att, efter något års yrkesverksamhet inom sitt område, kunna medverka i utveckling av och svara för utnyttjande av känd teknik i produktion och konstruktion.

Härutöver gäller de mål som respektive högskola bestämmer.

Historiken nedan utgör en sammanfattning av första delen NyIng-rapport nr 16, som har titeln "Från T4 till högskoleingenjörsutbildning" och är skriven av Ingemar Lindskoug.

Den huvudsakliga rekryteringsbasen för högskolans alla naturvetenskapliga och tekniska utbildningar har länge utgjorts av gymnasieskolans naturvetenskapliga program, NV-programmet och dess föregångare.

Sedan början av 1960-talet har statsmakterna framhållit det nödvändiga i att rekryteringen till naturvetenskaplig och teknisk utbildning ökar. Framtidsscenarier och regeringspromemorior har framhållit att Sveriges chans att göra sig gällande på en internationell marknad ligger i att ställa om till en mer kunskapsinriktad produktion med ett stort innehåll av naturvetenskapligt och tekniskt kunnande. Detta kräver att befolkningens kunskapsnivå höjs och att fler naturvetenskapligt och tekniskt kunniga personer utbildas.

En viktig roll i en omställning mot en mer kunskapsiniktad produktion har, vid sidan av civilingenjörer och andra högutbildade, de tekniskt utbildade på den nivå som ligger mellan den 3-åriga gymnasieskolan och högskolan. Den största rekryteringskällan för denna nivå var under 1970- och 1980-talet årskurs 4 av gymnasieskolans tekniska linje (T4). Högskolerefor men 1977 öppnade nya förutsättningar för att tillgodose samhällets behov av naturvetenskapligt och tekniskt utbildade på denna "mellannivå", genom att man fick möjlighet att erbjuda s. k. lokala linjer.

Den kraftiga industriella uppgång som skedde i början av 1980-talet ledde i ett slag till akut brist på alla slag av tekniskt utbildad personal. Gymnasieskolan utvecklade då ett utbud av regionalt arbetsmarknadsanpassade påbyggnadsutbildningar, s.k. RA-kurser, och man försökte förstärka T4 med ett femte år. Inom högskolan växte ett antal kortare tekniska utbildningar snabbt upp. Denna snabba tillväxt av korta tekniska utbildningar skapade en svåröverskådlig "gråzon" av utbildningar med oklara meritvärden.

I ett antal propositioner under mitten av 80-talet behandlades behovet av ytterligare teknisk utbildning på mellannivå och vikten av att få en mer enhetlig organisation för dessa utbildningar. Efter förslag av en arbetsgrupp inom utbildnings de par te mentet framlade regeringen 1989 en proposition om ingen jörs utbildning. Propositionen föreslog en reform som skulle

- bidra till att skapa en samlad och överblickbar grundläggande struktur för den tekniska utbildningen,
- bidra till att avlägsna återvändsgränder inom den tekniska utbildningen, och
- genomföras i samarbete mellan gymnasieskolan och högskolan.

Med anledning av reformen beslutades att en tvåårig ingen jörsutbildning skulle inrättas inom den statliga högskolan. Denna utbildning skulle fr.o.m. 1993/94 helt ersätta T4 och ge en förstärkt teknisk utbildning med 6 250 nybörjarplatser.

Reformen genomfördes, men någon samlad utvärdering av reformarbetet har hittills inte gjorts. Det man kan konstatera är att T4 upphörde vid planerad tidpunkt och att det ht 1998 fanns ett 60-tal ingenjörsutbildningar inom högskolan. Den planerade dimensioneringen har uppnåtts och till och med överskridits. Ingenjörsutbildningen är spridd över landet och finns på i stort sett alla orter som tidigare hade T4-utbildning. På flera håll haltade dock samarbetet med gymnasieskolan ganska betänkligt.

Stefan Olofsson vid Mitthögskolan har på uppdrag av NyIng studerat ingenjörs- och civilingenjörsutbildningarna i Danmark och Norge. Huvudsyftet har varit att beskriva den samordning som finns mellan dessa utbildningsnivåer i de båda länderna. Mot denna bakgrund lanserar Olofsson ett långtgående förslag till ny struktur för ingenjörs- och civilingenjörsutbildningarna i Sverige. Förslaget har tidigare förts fram i den svenska debatten bl.a. i en artikel i Ny Teknik. Enligt regeringens direktiv är det en av NyIng's uppgifter att stimulera erfarenhetsutbyte och debatt om högre teknisk utbildning. Olofssons rapport publiceras därför i NyIng's rapportserie (som rapport nr 5), men de förslag och synpunkter som förs fram är Olofssons egna. Här följer en sammanfattning av Stefan Olofssons rapport "En enhetlig ingenjörsutbildning".

Under 1990-talet har en ny ingenjörsutbildning gradvis vuxit fram. Den har med tiden stabiliserats vad gäller omfattning och innehåll och ger numera examenstiteln högskoleingenjör (120p). Idag finns ingen samordning mellan högskoleingenjörs- och civilingenjörsutbildningarna, utan 19-åringarna förutsätts välja rätt ingenjörsutbildning från början och sedan hålla sig till den. Att för en enskild student skapa en påbyggnad från högskoleingenjörs- till civilingenjörsexamen är komplicerat och tar alltid längre tid än att välja civilingenjörsutbildning från början.

Eftersom rekryteringen till civilingenjörsutbildning länge varit god i Sverige, så har intresset för att skapa enkla övergångsreg ler för högskoleingenjörer till civilingenjörsutbildning varit måttligt. Så är däremot inte fallet i Norge och Danmark.

I Norge har man två principer som grund för övergångsregler. Den ena kallas tid-for-tid och betyder att studenter kan tillgodoräkna sig tidigare poäng fullt ut när de byter högskola. Den andra principen är 3+2, d.v.s att högskoleingenjörer som läst tre år skall kunna bli civilingenjörer på ytterligare två år. Det finns flera högskolor som bara har 2-årig civilingenjörsutbildning och som bara rekryterar från högskoleingenjörsutbildningarna. Erfarenheterna av detta system är goda.

I Danmark är övergång från diplomingenjörsexamen till civilingenjörsutbildning reglerad i en kungörelse. Här fastslås att dip lomingenjörsutbildningen skall vara en avslutad utbildning med egna mål samt att den skall kunna ligga till grund för fortsatta studier till civilingenjör med en utbildningstid på två år. Övergången är dock inte helt problemfri på grund av de speciella villkoren för civilingenjörsutbildning vid Aalborgs Universitet och Danmarks Tekniska Universitet.

Civilingenjörsutbildningen inom elektroteknik i Sverige har utvärderats av högskolorna själva, som ett led i den s. k. program utvärderingen. Utvärderingen konstaterar att rekryteringen blivit sämre, och drar av detta slutsatsen att det behövs en form av mellanexamen inom civilingenjörsutbildningen efter tre år. Balansen mellan de grundläggande ämnena och tillämpningsämnena bör också förändras, så att båda sprids mera jämnt över årskurserna.

Stefan Olofsson tar erfarenheterna från bl.a. Norge och Danmark som utgångspunkt för ett förslag till ny struktur för ingenjörsutbildning i Sverige. Förslaget liknar den norska 3+2-modellen, och innebär att all civilingenjörsutbildning är två årig och rekryterar från högskoleingenjörsutbildningen. Motivet till detta är att högskoleingenjörsutbildningen nu är en etablerad utbildning mogen att integreras i ett lättfattligt och enhetligt utbildningssystem. Den största fördelen med förslaget är, enligt Stefan Olofsson, att rekryteringen underlättas genom att utbildningen är indelad i etapper och att de grundläggande åren kan ske på en studieort nära hemorten. Etappindelningen ökar också flexibiliteten, och studenten får delmål med en rimlig tidshorisont.

NyIng ställer sig inte bakom Stefan Olofssons förslag beträffande civilingenjörsutbildningen. Utredningen anser att civilingenjörsexamen liksom hittills skall kunna nås direkt genom 180 poängsstudier på ett civilingenjörsprogram. NyIng anser däremot, i likhet med Olofsson, att det bör skapas enkla regler för övergång från högskoleingenjörsutbildning till civilingen jörsutbildning.

Som ovan konstaterats finns det numera i Sverige både högskoleutbildningar och civilingenjörsutbildningar, med ett stort antal program inom båda kategorierna. Redan vid ansökan måste den studerande välja att inrikta sig på antingen en högskole- eller en civilingenjörsexamen. Ofta saknar man då en djupare kunskap om vad ingenjörsyrket innebär, och har en diffus uppfattning om skillnaden mellan de två utbildningarna. Många tycker därför efter en tid att de valt fel och vill byta utbildning. Resultatet av detta blir ofta en längre studietid och en individuell studieplan med ett komplicerat schema.

Skulle då inte de två utbildningarna kunna ha en gemensam inledning? Det som talar mot detta är att målen för utbildningarna skiljer sig; se ovan! Ändå skall ju båda utbildningarna ge en grundläggande förtrogenhet med ingenjörskulturen. Om denna kunde ges under en gemensam inledning, så skulle studenten få en reell möjlighet att aktivt välja sin fortsatta utbildningsväg.

Med den här bakgrunden har NyIng tagit fram en modell för en ny ingenjörs- och civilingenjörsutbildning som bygger på flexibilitet och ingenjörskultur. Vi kallar utbildningsmodellen för "Y-modellen", eftersom den grafiskt kan beskrivas som ett Y där stammen i Y-et är den gemensamma delen av högskole- och civilingenjörsutbildningen. I den nya utbildningen gör den studerande valet mellan de två målen under de fyra första terminerna. Detta innebär också att dessa terminer har ett grundläggande tekniskt innehåll som är en bra grund för andra utbildningar, till exempel lärarutbildning.

Målen för högskoleingenjörs- resp. civilingenjörsutbildningen har viktiga skillnader, men också likheter. Det viktigaste förenande draget är en "ingenjörsmässighet". Till denna hör förmågan att behandla komplexa tekniska problem och att arbeta i produktiva organisationer, vilket bland annat kräver god kom munikationsförmåga. Det som skiljer målen är att civilingenjören i högre grad än ingenjören skaffat sig en teoretisk förståelse för tekniken. Civilingenjören kan därmed mer vara inriktad på konstruktion och utveckling av ny teknik. Hög skole ingen jören löser tekniska problem mer genom förtrogenhet, nådd genom träning och erfarenhet, än genom förståelse.

Det är angeläget att den gemensamma ingenjörskulturen blir en integrerad del av utbildningen för båda kategorierna av ingenjörer. Kärnan i denna del utgörs av de fyra första terminerna, då studenten skall bli förtrogen med den teknologi (läran om teknik) som är utbildningens mål. Detta sker genom teknikkurser och projekt som ger så mycket kunskaper om ingenjörens och civilingenjörens verksamhetsfält och yrkesroll att han eller hon sedan aktivt kan välja sin fortsatta utbildningsväg. Utbildningen har därför inte så mycket matematik och andra teoretiska ämnen i inledningen som är vanligt i dagens civilingenjörsutbildningar. Matematiken ligger i stället parallellt med tillämpade ämnen genom hela utbildningen. Den kan då studeras i samband med tekniken och motiveras av denna.

Innehållet i utbildningen byggs upp enligt "spiralmodellen". Spiralens första varv består av att studenterna stöter på ett kunskapsområde, lär sig vad detta har för relevans för den aktuella utbildningen och studerar det tillräckligt djupt för att kunna använda kunskapen i tekniska sammanhang. Full förståelse uppnås i allmänhet inte i detta steg. För högskoleingenjörsstudenterna kommer det andra varvet i spiralen under ett projekt eller i examensarbetet, där de får tillämpa sin uppnådda kunskap. För civilingenjörsstudenterna innebär det andra varvet i spiralen att kunskapen fördjupas (under termin 5 - 8) för att ge en djupare förståelse. Under ett tredje varv tillämpas så kunskapen i ett projekt eller i examensarbetet.

Projektorganisation och problemorientering används i utbildningen där det är effektivt för att uppfylla utbildningens mål. Som lärare används både högskolans egna lärare och pedagogiskt och tekniskt kompetenta adjungerade lektorer och ad junk ter från näringslivet. Studenter användes på ett mer genomtänkt sätt än i andra program, t.ex. som mentorer, handledare och i andra roller där kommunikation mellan årskullar är av värde.

Till programmet fogas mentorer (förebilder) av båda könen från näringslivet och andra arbetsgivare som anställer ingenjörer och civilingenjörer. Ett mål med detta är att ge studenterna kunskap om ingenjörens arbetsfält och yrkesroll, ett annat är att ge dem stöd och hjälp under utbildningstiden. För mentorer och studenter anordnas särskild mentorsutbildning.

Många yrken kräver kunskaper från skilda områden. Stu den terna kan få en sådan kompetens inom ramen för breda utbildningsprogram, men också genom att kombinera hela eller delar av program. Ingenjörsutbildningarna är i sig breda och ger kompetens för en mångfald yrken, men valmöjligheterna kan ökas avsevärt och inriktas mot helt nya områden genom att teknikprogrammen kombineras med andra program. Här beskrivs exempel som utgår från en teknisk utbildningsbas, t. ex. de två första åren i ett högskoleingenjörsprogram, och kombineras med något av områdena biblioteks- och informationsvetenskap, lärarutbildning eller teknisk kommunikation.

Biblioteks- och informationsvetenskap
1999 startar en utbildning vid Högskolan i Borås inriktad mot biblioteks- och informationsvetenskap. Utbildningen kan leda till kandidat- eller magisternivå enligt nationellt fastställda regler för dessa examina. Det går att läsa hela utbildningen i Borås men också att ta med sig 80 poäng från en annan, t. ex. en teknisk utbildning. Utbildningen har fyra olika inriktningar. För studenter med teknikbakgrund är det naturligt att välja "Kolle gium 2" som är inriktat mot kunskapsorganisation, lagring och återvinning av information. Ett exempel är informationshantering kopplad till Internet och elektroniska databaser.

Utbildningen börjar med en gemensam grundkurs (20p). Därefter följer ämnesstudier (10p) som är specifika för den valda inriktningen samt vetenskapsteori och metod (5p). Dessa kurser förbereder för en uppsats (5p). I de fortsatta studierna (3 kurser à 5p) kombineras kurser som ger fördjupningar i teori och tillämpning inom ämnets olika delområden. Utbildningen avslutas med en metodkurs samt en magisteruppsats. Utbild ningen kan leda till arbeten inom vitt skilda områden som t. ex. dokumentalist, systemadministratör och web-designer.

Från ingenjör till lärare
Vid Linköpings universitet finns en utbildning för ingenjörer/ingenjörsstuderande till grundskollärare med inriktning mot år 4-9. Behörighetsvillkor för tillträde till utbildningen är alltså att 80 poäng från en ingenjörsutbildning är avklarade.

Utbildningen, som omfattar 2,5 års heltidsstudier och leder fram till en grundskollärarexamen, ger kunskaper i pedagogik, didaktik och metodik. Vidare ingår en praktikperiod på 20 veckor förlagd till en skola. Ämnesfördjupningen omfattar matematik (20p), teknik (20p) samt fysik/kemi/ eller biologi (20p).

I utbildningen ingår också fyra integrerade kurser på vardera 10 poäng. Deras teman är

- Från ingenjör till student och lärare
- Elevens lärande
- Ämnesdidaktik och undervisning samt
- Läraren, skolan och samhället.

Utbildningen avslutas med ett examensarbete.

Teknisk kommunikation
Vid några lärosäten finns eller planeras utbildningar som har området Teknisk kommunikation som utgångspunkt, och som förutsätter en teknisk grundexamen.

Vid Malmö högskola, området för Konst och kommunikation, finns sedan höstterminen 1998 magisterprogrammet Teknisk kommunikation (80p). De studenter som rekryteras dit har en teknisk eller medicinsk grundexamen. Programmet bygger på de tre grundkompetenserna språklig form, grafisk form och teknisk verktygskännedom, och syftar till att studenterna skall bli goda "navigatörer i tekniksamhället". Studenterna får lära sig projektledning, kommunikation i organisationer samt översättning och "lokalisering", d.v.s kulturell anpassning av produkter och information. De samarbetar också med två olika design program för att lära sig en del designteori och framförallt för att redan under utbildningen koppla ihop tingens form med informationens innehåll och form.

Vid Chalmers kan de studerande från och med våren 1999 vid flera civilingenjörsprogram välja att under årskurs 3 och 4 följa en 30-poängs "strimma" med rubriken Teknisk kommunikation. Här rör det sig alltså om en fördjupning inom de tekniska utbildningsprogrammen.

I strimman, som löper på halvtid under tre terminer, ingår en rad delvis överlappande delkurser: Kunskap, kommunikation och multimedia, Teknisk information och dokumentation, Form, design och systemdesign, Projektledning, Människa- dator-interaktion samt Professionellt skrivande och muntlig presentation. Syftet är att ge de studerande en chans till en annan utgång från studierna än den traditionella, t. ex. möjligheten att komma in i områden som vetenskapsjournalistik.

Karlstads universitet har ett fristående kurspaket, Teknik in formatörsutbildning, på 1-20, 21-40 och 41-60 poäng. Denna utbildning är nu under omvandling, och det som varit en serie fristående distanskurser på halvfart kommer sannolikt att bli ett sammanhängande program. Dagens planer är att skapa ett påbyggnadsår i teknikinformation till de studenter som gått igenom ingenjörsprogrammen. Utbildningen omfattar en rad ämnen, där svenska, bild, teknikinformation, engelska och kommunikationsvetenskap utgör återkommande inslag. I ett påbyggnadsår skulle möjligheterna till gemensamma projekt och kontakter med andra studenter samt med näringslivet bli väsentligt större än inom den distansutbildning som hittills funnits.

Är tiden mogen för en mera radikal förändring av civilingen jörsutbildningarna? Diskussionen om matematikens och naturvetenskapens roll i utbildningarna har pågått länge. Det gäller t. ex. omfattningen av matematiken och fysiken och ämnenas plats i de olika programmen. Jan Hult, professor i hållfasthetslära och teknikhistoriker vid Chalmers tekniska högskola, har länge velat tona ner betydelsen av matematik, fysik etc. i de tekniska utbildningarna och i stället pläderat för teknikvetenskaperna. Vid det nordiska rektorsmötet i Aalborg 1991 talade Hult om "Civilingenjörsutbildningen i Europa". Ett avsnitt kallat "Teknik och vetenskap" inleder han med allmänt hållna tankar om att viktig teknisk utveckling, även under 1900-talet, skett utan användning av en djupare matematisk och fysikalisk kunskapsbas. Exempel hämtas från så vitt skilda områden som ångteknik och IT. Hult avslutar avsnittet på följande sätt:

"Jag tycker mig se ett växande basalt kunskapsområde, som inte är att beteckna som naturvetenskap utan som teknikvetenskap. Det har idag sin mest tydliga framtoning i ämnet reglerteknik. Där finns sådana begrepp som tröghet, styvhet, dämpning, stabilitet, osv. Det här är helt grundläggande storheter inom en rad teknikområden med de är inte knutna till något speciellt fysikaliskt område. De är helt enkelt basala teknikvetenskapliga termer, som är grundläggande för all förståelse av hur tekniska system fungerar. Det kan vara tid att ge teknikvetenskapen samma status som naturvetenskapen i vår framtida ingenjörsutbildning".

Vid en konferens som NyIng anordnade i oktober 1998 återkom Jan Hult till teknikvetenskapen. Varken fysiken eller matematiken är självklara som fristående ämnen i ingenjörsutbildningarna, i varje fall inte i den omfattning som ämnena har nu. Vad som behövs i stället är aktiva operativa tekniska kunskaper. En samlande benämning är grundläggande teknikvetenskaper. Därmed avses egenskaperna hos linjära tekniska system. Teorin är likartad för mekaniska, hydrauliska, elektriska, etc. system. Ett sätt att genomföra utbildningen är att lärare från respektive tekniska område svarar för undervisningen i matematik och fysik enligt principen "just in time och lagom".

Hult har en bundsförvant i rektor Anders Flodström, KTH, själv fysiker och därför särskilt intressant att lyssna på i detta sammanhang. Från litet andra utgångspunkter kommer han till delvis samma slutsatser om matematikens och fysikens roll i civilingenjörsutbildningen som Jan Hult. Anders Flodström höll ett uppmärksammat föredrag vid "2nd Baltic Region Seminar on Engineering Education" i Riga 26-28 september 1998. Han hade många viktiga synpunkter på ingenjörsutbildning i allmänhet. Relevant i detta sammanhang är bl. a. följande:

"Science might be, from a motivational standpoint of view, the enemy of technology and engineering: Primary, secondary and high school students are taught science and technology in an old hierarchical way. Why should physics be understood fully before physical properties of materials? Why should biology be understood fully before one could understand environment and ecology? Why should mathematics be understood fully before one could understand computers? We learn every day that the serial way of working is not effective. Why should it be the best way of learning science and technology? I do not believe that God created physics before materials".

Vi bedömer Hults förslag som mera långtgående än Flod ströms. Hults mål är att till viss del förändra ämnesstrukturen medan Anders Flodström pläderar för parallella studier, grundläggande och tillämpade kurser sida vid sida. Det enda sättet att pröva Hults och Flodströms utsagor är naturligtvis att formulera utbildnings- och kursplaner som följer deras recept. Vi har dock bedömt att detta ligger utanför utredningens uppdrag.

"För att öka flexibiliteten och för att skjuta fram det slutliga yrkesvalet bör möjligheterna till gemensam ingång till olika civilingenjörsutbildningar undersökas..." (Ur regeringens direktiv).

NyIng ger här allmänna synpunkter på utformningen av det förs ta studieåret, samt sammanfattar erfarenheterna av s. k. gemensam (öppen) ingång inom både civilingenjörs- och högskoleingenjörsutbildningarna.

Utvecklingen inom civilingenjörsutbildningen går som nämnts mot både flera och mer specialiserade utbildningsprogram. Svårigheten att välja utbildning i detta växande utbud måste rimligen öka, liksom riskerna för felval. Situationen ställer ökande krav på att det första studieåret utformas så att eventuella felval kan korrigeras och valet av program därmed avdramatiseras.

Ett problem i det här sammanhanget är att det första studieåret, som studierna nu är utformade, skall uppfylla ett antal krav som i mångt och mycket är i konflikt med varandra. Den bas av matematik och naturvetenskap som behövs för de mera tillämpade tekniska studierna ligger huvudsakligen i årskurs 1. Sam ti digt vill utbildarna öka studenternas motivation genom att föra in tekniska kurser tidigt i studierna, helst också i årskurs 1. Till detta kommer det ovan nämnda kravet på ett flexibelt system som underlättar byte av program inom den egna högskolan eller mellan högskolor.

UHÄ analyserade i början av 90-talet dessa frågor för civilingenjörs- och arkitektutbildningarna, som vid den tiden hade en betydligt enklare organisation än nu vad gäller utbildningslinjer/program (UHÄ-rapport 1991:21). Utredningen kom fram till följande önskemål:

- Utbildningssystemet skall vara överskådligt framför allt för de sökande.
- Utbildningen bör inledas med ganska breda basblock som mer än idag tar sikte på generella kunskaper i matematik, naturvetenskapliga och grundläggande tekniska ämnen och som underlättar övergångar mellan olika inriktningar.
- Utbildningen bör organiseras så att den studerande mer än idag kan genomföra successiva utbildningsval.
- Kursutbudet bör förändras så att kurserna genomsnittligt blir längre, främst genom att andelen kurser om mindre än 4 poäng minskas.
- De studerande bör få ökad frihet att ändra sin utbildningsinriktning.
- Utbildningen bör organiseras så att den studerande även i fortsättningen kan känna social identitet inom högskolan.

Trots att utredningen gjordes för mer än åtta år sedan är de flesta av slutsatserna fortfarande giltiga. Det finns dock anledning att kommentera vissa av slutsatserna mot bakgrund av dagens utbildningssituation och med hänvisning till NyIng's egna förslag och slutsatser.

Tillkomsten av många nya civilingenjörsprogrammen underlättar inte studenternas utbildningsval. För gymnasieelever med en klar intresseinriktning kan det ökade utbudet vara en tillgång, men för alla andra innebär mångfalden att valet försvåras. Det är framför allt de yngre aktörerna inom civilingenjörsutbildningen (LiTH, LTU, UU och UmU) som utvecklat nya program, men flera av dessa har senare upptagits också av övriga tekniska fakulteter. Utbildningsprogram som datateknik, industriell ekonomi, teknisk biologi och medieteknik är några exempel. NyIngs förslag är att universitet och högskolor med civilingenjörsutbildning ser över sitt programutbud och kommer överens om principer för det framtida utbudets struktur och inriktning.

UHÄ-utredningen har till viss del blivit bönhörd när det gäller kursutbudet i årskurs 1. Flera universitet/högskolor har infört gemensamma baskurser i främst matematik och naturvetenskap för samtliga program eller grupper av program. NyIng ser självfallet positivt på denna utveckling men vill, som framgår av avsnittet om samordning av utbildningen till högskoleingenjör och civilingenjör, gå ett steg längre.

NyIngs förslag är att inslaget av matematik och naturvetenskap i årskurs 1 och 2 skall minskas, att tekniska kurser och MTS-kurser (Människa - teknik - samhälle) skall föras in i större omfattning än hittills, samt att omfattningen av matematik och naturvetenskap i hela studiegången bestäms av de grundläggande och tillämpade tekniska och teknisk-ekonomiska ämnenas behov (matematik "just in time"). Det första studieåret skulle då bli ett år av baskurser där teknik, matematik och naturvetenskap möts på grundläggande nivå, men där det också finns plats för ett block av baskurser med MTS-innehåll. Stora grupper av civilingenjörsprogram borde på så sätt kunna ha gemensamma baskurser, vilket skulle underlätta övergångar mellan olika program.

Frågan om "social identitet inom högskolan", som nämns i UHÄ-utredningens sist citerade slutsats, berör en diskussion som var intensiv under utredningsarbetets gång. Många befarade att linjeidentiteten skulle bli svagare i ett utbildningssystem med bredare ingångar eller senarelagda val av utbildningslinje/program. Därmed skulle det studiesociala nätverk som karakteriserar civilingenjörsutbildningen kunna försvagas.

Gemenskapen inom programmen är fortfarande mycket stark och viktig. Den grundläggs på ett handfast sätt vid studiernas början genom den mottagning som högskola och studentkår gemensamt svarar för. Samtidigt visar de mycket goda ansökningssiffrorna till s.k. Öppen ingång vid Luleå tekniska universitet (se nedan) att många studenter uppskattar möjligheten att under ett inledande år få en mera allmän kontakt med civilingenjörsstudierna, för att först senare bestämma studiernas närmare inriktning.

Luleå Tekniska universitet (LTU) är som nämnts pionjär när det gäller Öppen ingång. Redan när civilingenjörsutbildningarna startade i Luleå 1971 bestod första studieåret av baskurser som var gemensamma för samtliga utbildningslinjer. Även om valet av linje gjordes vid studiestarten var det relativt lätt att byta linje under det första studieåret. Från och med 1993, när högskolorna själva fick besluta om sina utbildningsprogram, infördes i Luleå Öppen ingång med en egen antagningskod. Av ansökningssiffrorna att döma är metoden framgångsrik. Öppen ingång är ett mycket efterfrågat utbildningsalternativ, i själva verket det mest attraktiva mätt i antalet förstahandssökande per utbildningsplats vid LTU.

Öppen ingång ger möjlighet att skjuta upp valet av utbildningsprogram till vårterminen. Baskurserna för Öppen ingång är desamma som för övriga civilingenjörsprogram: Matematik (16p), Mekanik (5p), Värmelära (4p), Matematisk statistik (4p), Ekonomi (4p) och Forskningsmetodik (4p).

I läsperiod II av det fyrdelade läsåret väljs en kurs från något teknikområde, ett val som dock inte avgör vilket program studenten senare skall välja. I period IV sker nästa val som är bestämmande för vissa program. Erfarenheterna är goda. Det enda problemet är att vissa program är mera eftersökta än andra, men utgångspunkten är att studenten skall kunna få en utbildningsplats i önskat program.

Linköpings tekniska högskola — Campus Norrköping inför "Öppen ingång" från och med hösten 1999 för de tre civilingenjörsprogrammen industriell elektronik, kommunikations- och transportsystem samt medieteknik. Öppen ingång innebär att studenterna under det första studieåret kommer i kontakt med de tre programmen genom en profilkurs från varje program. I övrigt läser dessa studenter samma kurser som de studenter som valt program direkt. Valet sker sent i årskurs 1. I årskurs 2 sker anpassningen till det program som valts. Från och med tredje årskursen följer studenterna exakt samma läro- och timplan som de studenter som valt utbildningsprogram direkt.

Högskolorna i Borås och Gävle samt Mitthögskolan har infört Öppen ingång till högskoleingenjörsprogrammen. Mälardalens högskola har gemensam ingång till ett mindre antal närliggande program, s.k. Bred ingång. Flera högskolor erbjuder liknande breda ingångslösningar. Dessa alternativ har hittills inte blivit lika efterfrågade som inom civilingenjörsutbildningen vid LTU. Vid Mitthögskolan sker valet av program i slutet av årskurs 1. Valet omfattar inte alla program; i Sundsvall sker till exempel valet mellan data-, elektro-, kemi- och maskiningenjör samt teknisk fysik. Bred ingång vid Mälardalens högskola gäller byggnadsteknik, energiteknik och miljöteknik. Program inriktning väljs från årskurs 2.

Kravet på ökad valfrihet går som en röd tråd genom utbildningsdebatten. Det beskrivs som en demokratisk rättighet att få påverka innehållet i sina studier. I Sverige har under senare år gymnasieskolan infört ökade valmöjligheter. De studenter/nybörjare som kommer till högskolan kommer därför att ha anpassat sig till ett friare system, och väntar sig säkert ytterligare ökad valfrihet när de passerat tröskeln till högskolan. NyIng anser att universitets- och högskolestuderande bör få ett större inflytande på sin utbildning genom att i högre grad än hittills välja kurser redan i de inledande årskurserna.

I Sverige är normalt de två första årens "kärnkurser" obligatoriska. Från och med årskurs tre ökar valfriheten genom val av inriktningar/profiler och vissa val på kursnivå. Den svenska graden av valfrihet i ingenjörsstudierna är i ett internationellt perspektiv redan nu relativt stor, men det finns universitet utomlands som har gått ännu längre och som det därför kan vara intressant att studera närmare. Ett sådant är Danmarks tekniska universitet (DTU) som med sina mycket generösa regler för val av kurser inom det s.k. modulsystemet väckte ett visst uppseende i början av 1970-talet. Det ursprungliga systemet har modifierats under årens lopp och nu nått en för Sverige intressant nivå. För att lyckas med ett sådant system krävs dock att studenterna engagerar sig starkt i planeringen av studierna samt har tillgång till kvalificerad studierådgivning på program- och ämnesnivå.

Här finns inte utrymme för en mera detaljerad beskrivning av DTU's system. Intresserade hänvisas till DTU's www-sidor (www.dtu.dk). Huvuddragen i systemet beskrivs i bilaga 4.

En ingenjör eller civilingenjör verkar idag ofta i samarbete med människor från helt andra kunskapsområden. För att nå bra resultat måste de därför förstå tillräckligt mycket om det område där tekniken används. Mot bakgrund av detta har en termin utvecklats vid Linköpings universitet där studenter från civilingenjörs-programmet för informationsteknologi läser tillsammans med studenter från psykolog- och ekonom utbild ningar na. Här följer en beskrivning av hur detta program är upplagt.

Teknolog- och ekonomstudenterna arbetar i grupper och grundar tillsammans företag som genomför ett givet projekt. Mellan fem och sju teknologer och en eller två ekonomstudenter utgör tillsammans ett företag. Varje studentföretag tilldelas en mentor som hjälper studenterna med projektplanering och med organisationen inom gruppen. Psykologstudenterna fungerar som konsulter till "företagen". I projektet ingår att utveckla och bygga en prototyp för en rörlig robot, att genomföra en analys av beräkningstekniska problem vid styrning och kontroll av en robotarms rörelser och att utveckla mjukvara för ett lagerhanteringssystem. Därutöver skall en ekonomisk analys av systemet och en analys av potentiella kunder genomföras.

Ämnen från sex olika institutioner är integrerade i projektet. Studenterna samläser delvis, även om de har olika inlärningsmål. Samarbetet i projektet leder till en överföring av information och kunskap mellan studentgrupperna. Erfarenheterna pekar pekar på att studenterna får en större motivation och en in teg rerad syn på teknik och andra ämnen tack vare det integrerade projektet. Studieformen främjar också samarbete och förståelse mellan olika yrkeskulturer.

Examinationen av projektet har varit skild från examinationen inom de olika ämnesområdena. I psykologi, kompilatorteknik och ekonomi har ämnesexaminationen tagit formen av en skriftlig tentamen. I ekonomi och kompilatorteknik hölls muntlig tentamen, medan människa-datorinter aktion examinerats med essäskrivande.

Hela projektet å sin sida examinerades delvis genom avstämningsmöten. Ett annat moment var att studenterna presenterade och demonstrerade sina prototyper. Studenterna deltog också aktivt i ett gruppseminarium med diskussion om orga nisationen och samarbetet mellan studenterna i deras studentföretag. Varje studentföretag skrev även en slutrapport och opponerade på ett annat företags rapport. Slutligen presenterade varje studentföretag sitt arbete för alla lärare och de andra studentföretagen.

Förväntningarna inför denna termin var höga hos både lärare och studenter. Studenterna tyckte att det var spännande att få samarbeta inom ett projekt med studenter från andra program. Även om det i början fanns ett antal oklarheter om vad man mer i detalj skulle förvänta sig av terminen, så tyckte studenterna efteråt att detta varit den mest intressanta terminen i utbildningen hittills. Lärarna tyckte att det skulle bli spännande att samarbeta med lärare från andra institutioner, och att det skulle bli intressant att kunna erbjuda sina ämnen inom ramen för ett integrerat projekt.

Lärarna rekryterades från sex olika institutioner med utgångspunkt från expertis och intresse för att samarbeta i en integrerad termin. De flesta lärarna hade arbetat i projekt förut och de flesta hade också tidigare samarbetat med lärare från andra institutioner.

Olika studentföretag använde mentorerna på olika sätt. I några grupper hjälpte mentorn till att planera arbetet och organisera gruppen, medan andra grupper bestämde sig att utnyttja mentorn mest för korrekturläsning av sina dokument.

Examinationsättet upplevdes som positivt. Den mest intressanta delen av examinationen för både lärare och studenter var presentationerna och demonstrationerna. Dessa var inte enbart exa minationstillfällen utan även inlärningstillfällen.

Samarbetet mellan teknologstudenter och ekonomstudenter var svårt i början. De viktigaste orsaker var att det i ett studentföretag fanns mellan fem och sju teknologstudenter men endast en eller två ekonomstudenter. Eftersom teknologstudenterna sedan tidigare kände varandra väl var det svårt för ekonomstudenterna att komma in i gruppen. För att råda bot på detta organiserade de flesta grupper gemensamma aktiviteter.

En intressant skillnad mellan teknologstudenterna och de and ra studenterna var deras användning av kommunikationsverktyg. Teknologstudenterna använde nästan enbart elektronisk post medan de andra studenterna nästan enbart använde telefon. Detta gjorde att information från teknologstudenterna till de andra studenter inte alltid kom fram.

Eftersom huvudfilosofin i informationsteknologistudenternas utbildning är problembaserat lärande hade dessa tidigare erfarenheter av integrerade kurser och projektarbete, något som de andra studenterna saknade.

Efter den lite problemfyllda inledningen så fungerade samarbetet sedan väldigt väl mellan teknologer och ekonomstudenter. Också samarbetet mellan studentföretagen och psykologkonsulterna fungerade väl, även om formerna var olika för de olika företagen. I några grupper var psykologstudenterna observatörer medan de i andra grupper aktivt tog del i arbetet.

Projektet finns närmare beskrivet i Nying-rapport nr 6, "In teg ration of psychology, economy and information technology" av Patrick Lambrix.

Högskolan Dalarna har tillsammans med Yrkesskolan Sydväst i Ekenäs, Finland och Högskolan i Gjövik, Norge under våren 1998 genomfört en större projektkurs där studenter från de olika högskolorna tillsammans löst en stor projektuppgift. Kursen syftar till att öva studenterna i hur det är att utveckla större programvaror för verkliga beställare, men också i hur det är att arbeta tillsammans i stora projektgrupper. I kursen genomför därför studenterna ett större projektarbete för en verklig upp dragsgivare i grupper om c:a 25-30 studenter.

Den nordiska gruppen bestod av 24 studenter: sex från Gjövik, fem från Ekenäs, sju från Dalarnas dataingenjörsprogram och sex från Dalarnas IT-ingenjörsprogram. Att delta i den nordiska gruppen var frivilligt, men erbjudandet möttes av mycket stort intresse, varför lotten fick avgöra vilka som kunde få delta. Även om projektuppgiften var gemensam, så skedde handledning och examination av studenterna lokalt på respektive högskolor.

Uppgiften bestod i att ta fram ett informationssystem för en aktiehandlare. Systemet skulle övervaka olika former av kurser (valutor, aktier, räntor, m.m.) på Internet och när förinställda villkor var uppfyllda skicka denna information till vissa GSM-telefoner i form av ett textmeddelande. Uppgiften var mycket omfattande, och en stor del av studenternas arbete bestod i att definiera och avgränsa vad beställaren egentligen vill ha. Upp giften innehöll även en hel del teknik vid sidan av programmeringen (t.ex.GSM-teknik, databaser, HTML, m.m.), varför studenterna även måste utbilda sig själva på dessa områden under projektet.

Nyckeln till att lyckas i ett så stort och geografiskt uppdelat projekt är att få kommunikation och informationsspridning att fungera effektivt. Gruppen använde därför flera olika kommunikationssätt.

Under kursen utnyttjades ett videokonferenssystem flitigt, för traditionell undervisning (föreläsningar) men också för gemensam planering av projektet och av studenterna själva. Alla föreläsningar i kursen gavs i Borlänge och sändes via en s. k. video konferensbrygga till Ekenäs och Gjövik.

Traditionell videokonferens har ett par nackdelar: dels är det kostsamt, dels kräver det uppbokning av speciell utrustning, speciella lokaler och, om det är fler än två parter, en speciell video konferensbrygga. Detta gjorde att man framförallt för studenternas oregelbundna kommunikationsbehov ibland fick använda datorbaserade konferensverktyg.

Det kommunikationssätt som användes mest av studenterna var vanlig e-post och s k ICQ, ett relativt nytt kommunikationsprogram som finns för de flesta datorer och som är ett mellanting mellan e-post och "chat" (en slags datoriserad fjärrskrift).

I samband med slutredovisningen i Ekenäs gjordes en utvärdering av projektet där framför allt studenterna fick berätta om hur de upplevt kursen och projektet. Bland det man angett som positiva eller mycket positiva erfarenheter var samarbetet mellan grupper från olika länder och mellan studenterna från olika program, samt att få uppleva en hel process (ett helt projekt) från början till slut. Bland det man angett som negativt var att grupperna var för stora och uppgifterna för svåra, att man skulle ha behövt mer tid i olika faser av projektet, att det hade varit bra med fler gemensamma träffar och fler föreläsningar i vissa avsnitt. Bättre schemaläggning med fler gemensamma lediga tider för möten samt mer information före kursen framfördes också som önskemål.

Kursledningens kommentarer till synpunkterna är att några av dem gäller missar som skall rättas till vid nästa års kurs. Det mesta av kritiken handlar dock om att effektivisera arbetet med produkten, inte om att effektivisera arbetet med kursen, d.v.s. inlärningen. I en sådan här verklighetsnära kurs är det lätt, både för studenter och lärare, att tro att ett bra slutresultat i projektet garanterar att kursens slutresultat blir bra. Det är tvärt om kursledningens erfarenhet att ett lagom misslyckat projekt, som har haft små problem här och där, oftast är det mest lärorika. Studenternas kritik på dessa punkter är egentligen tecken på att de har reflekterat och lärt sig hur man skall lyckas bättre nästa gång, vilket är precis vad som är meningen med kursen.

Internationellt samarbete inom universitetsvärlden har varit mer eller mindre förbehållet forskare. Den minskande kostnaden för kommunikation har nu gjort internationellt samarbete möjligt även för studentgrupper. Detta är fortfarande i sin linda, men det finns exempel. Ett sådant är "projektet Runsten" (the Runestone project) vid Uppsala universitet, Institutionen för datorteknik.

Projektets mål är att ge internationell erfarenhet inom grundläggande datavetenskaplig utbildning. Grupprojekt med 5 — 10 studenter per grupp ingår nu i kurser vid både Uppsala universitet och vid Grand Valley State University, Michigan, USA. Studenterna samarbetar nära med sina kamrater på andra sidan Atlanten och använder data- och kommunikationsteknik för att lösa givna problem.

Mer detaljerade mål med projektet är bland annat att:

• Ge studenterna internationella kontakter och erfarenhet av lagarbete med människor från en främmande kultur.
• Ge studenterna erfarenhet av samarbete med en grupp med annorlunda utbildningsbakgrund.
• Uppmuntra "kollegialt lärande".
• Ge studenterna erfarenhet av att använda informationsteknik vid problemlösning.
• Ge lärarna fördelen av ett nära samarbete med ett annat universitet, med insyn i en annan fakultet med andra idéer för undervisning.
• Ge erfarenhet av att använda ny teknik i en kurs.

Lärarerfarenheten talar för att studenter som förklarar sammanhang och lösningar för varandra är en god väg till effektivt lärande. Runstensprojektet ger rika tillfällen till detta kollegiala lärande, som troligen stärks av studenternas olika utbildningsbakgrund. Skillnaden i bakgrund bör, kan man anta, motivera studenterna till att förtydliga sina resonemang i stället för att utgå från att det finns en tyst ömsesidig förförståelse för sammanhangen.

Under 1998 har ett pilotförsök gjorts med åtta studenter, fyra i Uppsala och fyra i Michigan. Även om det är svårt att dra bestämda slutsatser från en så liten grupp, så är erfarenheterna goda.Tekniken och samarbetet fungerade väl. Även om det för studenterna var frustrerande att vänja sig vid nya samarbetsformer så sade alla utom en att de skulle ställa upp igen för ett nytt internationellt samarbetsprojekt. Intressant nog var anledningen till frustrationen mer en skillnad mellan individer och resurser än språk, tekniska eller kulturella faktorer.

Projektet finns närmare beskrivet i Nying-rapport nr 11.

Slutsatser

• Trenden att öka antalet civilingenjörsprogram bör brytas. Universitet och högskolor med civilingenjörs utbildning bör se över programutbudet samt komma överens om principerna för det framtida utbildnings utbudets struktur. Motsvarande uppgifter bör gälla anordnare av högskoleingenjörsutbildning.

• Det bör skapas enkla regler för övergång från högskoleingenjörsutbildning till civilingenjörsutbildning.

• Det första studieåret bör innehålla baskurser där teknik, matematik och naturvetenskap möts på grund läggande nivå men där det också finns plats för ett block av baskurser med MTS-innehåll (människa - teknik - samhälle). NyIngs bedömning är att utbudet av bas kurser kan göras gemensamt för grupper av ingenjörsprogram, vilket underlättar övergångar mellan olika program.

• NyIng har tagit fram en modell för en ny ingenjörs- och civilingenjörsutbildning med två utgångar — en högskoleingenjörsexamen (120 poäng) och en civilingenjörsexamen (180 poäng). Den studerande gör valet mellan de två målen under de första fyra terminerna, som har ett grundläggande tekniskt innehåll som underlättar valet. Dessa terminer utgör också en bra grund för andra utbildningar, till exempel lärar utbildning.

• "Öppen ingång" är en etablerad möjlighet för att senarelägga valet av utbildningsprogram. Den borde kunna användas mera än hittills.

• Studenterna bör ges ett större inflytande över sina studier genom ökade möjligheter till val av kurser även i de lägre årskurserna.