Det finns två olika ingenjörsutbildningar på eftergymnasial nivå; utbildning till civilingenjör — en utbildning som numera är 5-årig — och till högskoleingenjör, 3 år. Det största lärosätet för civilingenjörsutbildning är Norges tekniska och naturvetenskapliga universitet (NTNU) i Trondheim. Det finns också civil ingenjörsutbildning vid universiteten i Bergen, Oslo och Tromsø inom ramen för tekniskt orienterade program (TOS) samt vid högskolorna i Narvik, Stavanger och Telemark.

3-årig ingenjörsutbildning som leder till högskoleingenjörs examen (BSc-nivå) anordnas vid 16 högskolor. Flera av dessa har startat forskning och utveckling i samarbete med den lokala industrin och regionala forskningscentra. Högskoleingenjörs utbildningarna förlängdes till 3-åriga program 1988. Från och med 1997 är det möjligt för studenter med högskoleingenjörs-examen att gå vidare till civilingenjörsexamen utan tidsförlust enligt 3+2-modellen (3 år vid högskola + 2 år vid universitet).

Vid NTNU pågår ett intensivt arbete med att utveckla den nya 5-åriga civilingenjörs-utbildningen. De viktigaste inslagen i detta arbete är följande:
- större vikt läggs vid grundläggande ämnen,
- bredden i tillämpade tekniska ämnen ökas på bekostnad av djupet,
- ett tvärvetenskapligt projektarbete införs i årskurs 4,
- examensarbetet utvidgas till 20 veckor,
- det icke-tekniska stoffet (MTS) ökar i omfattning och görs gemensamt för alla studenter,
- antalet föreläsningar minskas med c:a 20% och ersätts med projektarbete och självstudium,
- inslaget av grupparbete ökar med tonvikt på träning i samarbete och kommunikation,
- utvärdering på ämnesnivå fortsätter,
- praktiken (12 veckor) förstärks kvalitetsmässigt,
- inslaget av utlandsstudier ökas.

Miljöområdet ges stor vikt vid NTNU. Från och med 1998 tas 100 studenter in på studieinriktningen energi och miljö. In- rik t ningen genomförs i samarbete mellan maskinteknik och elektroteknik.

Rekryteringen till civilingenjörsprogrammen vid NTNU är ganska bra med drygt 3300 förstahandssökande till 1460 plat ser vid det senaste ansökningstillfället. Skillnaden mellan prog rammen är dock stor. Även övriga högskolor med civil ingen jörsutbildning har god rekrytering. Till de 3-åriga programmen gäller allmänt i Norge att rekryteringen är svag inom vissa områden med 20-25 % av platserna obesatta.

Rekrytering av kvinnor till högre teknisk utbildning är ett hett tema i Norge. Särskilt gäller detta IT-området. NTNU antog 1997 och 1998 30 kvinnor till IT-utbildning på "extra" platser. Andelen kvinnor i civilingenjörsutbildning, f.n. 20-25%, har sjunkit något under senare år trots stora informationsinsatser. Andelen kvinnor på högskoleingenjörsutbildningarna ligger på något lägre nivå.

Regeringen har aktivt verkat för goda kontakter mellan näringsliv, högskola och centrala utbildningsmyndigheter genom att inrätta ett råd för ingenjörsutbildning.

Högre teknisk utbildning anordnas dels vid universitet/tekniska högskolor, dels vid yrkeshögskolor (polytechnics). Utbild ningen vid universiteten/tekniska högskolorna leder till di plom ingenjörsexamen motsvarande MSc-nivån. Den nominella studietiden är 5 år inkluderande 3-6 månaders praktik. Tekniska högskolor finns i Helsingfors, Tammerfors och Villmanstrand och universitet med tekniska fakulteter i Uleåborg och Åbo.

Utbildningen vid yrkeshögskolorna (polytechnics) är 4-årig och leder till ingenjörsexamen (BSc-nivå). Det finns ett 30-tal yrkeshögskolor i Finland.

Det finska högskolesystemet består alltså av två sektorer, uni ver sitetssektorn och yrkeshögskolesektorn. Examenskravet för yrkeshögskoleexamen (ingenjör) är 160 yrkeshögskole poäng. Vid fortsatta studier vid teknisk högskola/fakultet får man tillgodoräkna sig 60 poäng i diplomingenjörsutbildningen.

Tekniska högskolan i Helsingfors är det största lärosätet för utbildning av civilingenjörer. Högskolan har c:a 10 000 studenter i grundläggande utbildning, fördelade på 12 studieprogram, och 2 500 i forskarutbildning. C:a 20% av studenterna i grundutbildning är kvinnor, en siffra som inte har förändrats nämnvärt under senare år. Vid högskolan har utvecklats ett program för att reducera studietiden och antalet studieavbrott. Det innebär främst ökad tutorverksamhet och studievägledning. Ett system för kvalitetsutveckling, gemensamt för grundutbildning och fors karutbildning, har också utvecklats.

Vid Tekniska högskolans språk- och kommunikationscentrum erbjuds ett stort antal kurser inom MTS-området. Nio univer sitet/högskolor inom konst och vetenskap i Helsingfors re gionen har ingått ett samarbetsavtal om rätt för studenterna till kursstudier vid de olika högskolorna. Avtalet ökar avsevärt möjligheterna till MTS-studier.

Övriga tekniska högskolor har var för sig intressanta profileringar. Tekniska högskolan i Tammerfors är känd för väl ut veck lade industrikontakter. Villmanstrands tekniska högskola satsade tidigt på integrationen teknik och ekonomi. Åbo akademi, som är ett svenskspråkigt universitet, har en kemiteknisk fakultet. Tekniska fakulteten i Uleåborg har betydande satsningar på informationsteknik och bioteknik.

Ingenjörsutbildningen vid yrkeshögskolorna består av grundläggande ämnen, yrkesinriktade studier, examensarbete samt praktik. Många lärare har lång erfarenhet från näringslivet och högskolornas kontakter med arbetslivet är mycket omfattande.

Dansk ingenjörsutbildning har under senare år genomgått stora förändringar. Tidigare fanns tre olika ingenjörsexamina: teknikumingenjör, akademiingenjör och civilingenjör. Från och med 1996 finns två examina, diplomingenjör och civilingenjör. De danska utbildningarna ges en något utförligare beskrivning på grund av den ledande roll danska lärosäten har som pedagogiska nydanare.

Civilingenjörsutbildningen är 5-årig. Examensmålen omfattar termer som teknisk problemlösning, forskning och utveckling. Den närmaste internationella motsvarigheten är MSc enligt brittisk/amerikansk modell. Utbildningen anordnas av Dan marks tekniska universitet (DTU) i Lyngby och av Aalborgs universitet (AAU).

För diplomingenjörsexamen krävs 3 års studier samt 6 månaders industripraktik. Målet med utbildningen är att ge teoretisk och praktisk kunskap för arbete som ingenjör inom olika teknikområden. Den internationella motsvarigheten är Bachelor of Science (BSc). Utbildningen anordnas vid DTU och AAU samt vid ingenjörshögskolorna (se nedan).

Diplomingenjörer kan fortsätta sina studier ytterligare två år till civilingenjörsexamen. Den totala studietiden blir då 51/2 år. Vid AAU sker valet till diplomingenjör alt. civilingenjör efter 3 läsårs gemensamma studier.

Vid Danmarks tekniska universitet finns, som nämnts, både diplomingenjörs- och civilingenjörsutbildning. Den senare är en modulindelad teknisk vetenskaplig utbildning där studenterna väljer sin egen kombination av moduler. För valet finns vissa bivillkor som bl.a. gäller kraven på kurser i de grundläggande ämnena matematik, fysik och kemi. Övriga moduler är i princip valfria men kombinationen av moduler måste godkännas innan examen utfärdas. Systemet innebär stor valfrihet när det gäller kurser och inriktningar. Målet är att studenterna själva skall ta ansvar för sin utbildning. Modulsystemet vid DTU beskrivs utförligt på annan plats i NyIng-rapporten. Diplom ingenjörs utbildningen har också modulstruktur. De två första årens moduler är obligatoriska.

Aalborgs universitet (AAU) har både diplomingenjörs- och ci vilingenjörsutbildning. Utbildningen är projekt- och prob lem orienterad. Det första studieåret är gemensamt för alla program/studieinriktningar. Efter andra terminen börjar stu den terna vid den valda institutionen. Efter tre års studier sker valet till diplomingenjör med ytterligare en termins studier eller till civilingenjör med ytterligare 4 terminers studier. För båda examina krävs ett examensarbete.

Både AAU och Roskilde universitet ligger i frontlinjen när det gäller pedagogisk utveckling. De har t. ex. båda haft omfattande inslag av projektorienterade studier sedan mitten av 1970-talet. Detta har påverkat många universitet och högskolor i Danmark. En följd är att danskt näringsliv vid anställning av ingenjörer inte bara frågar efter allmänna kvalifikationer utan också ser på projektarbete, skicklighet i problemlösning, teamwork och kommunikationsfärdighet.

Ingenjörshögskolor finns i Köpenhamn, Aarhus, Odense, Hor sens, Sønderborg och Herning som samtliga har diplomingenjörsutbildning. Studierna är modulariserade men skiljer sig i innehåll och pedagogik mellan de olika högskolorna. De första fyra terminerna är obligatoriska och genomförs med klassrumsundervisning. Femte eller sjätte terminen ägnas åt indust ripraktik. Examensarbete genomförs under termin 7. Några högskolor har projektorienterade studier. Upp till hälften av den totala studiegången kan vara projektorienterad med tonvikt på integrationen mellan teori och praktik.

Typiskt för det danska utbildningssystemet är att muntliga examina förekommer i stor omfattning. Detta leder till en bättre bas för kunskapsbedömning och ger studenten en viktig träning i kommunikation. Examinationen utmärks också av förekomsten av externa examinatorer, en dansk tradition av välbeprövat slag.

I början av 1990-talet inrättades i Danmark ett oberoende utvärderingscentrum med uppgift att minst var femte år utvärdera högskolans utbildningar. Resultaten av utvärderingarna före ligger som rapporter med krav/förslag till högskolorna om förbättringar. Utvärderingarna har stimulerat en diskussion som gjort utbildningsanordnarna mera kvalitetsmedvetna och inställda på att förändra utbildningen till form och innehåll. Ett speciellt problem under senare år är att integrera IT i utbildningen.

Danmark har just nu svårt att rekrytera studenter till högre teknisk utbildning. Flera högskolor har lågt kapacitetsutnyttjande. Andelen kvinnor är c:a 20 %.

Ingenjörsutbildning ges dels vid (tekniska) universitet, dels vid Fachhochschulen. Universitetsutbildningen är en forsknings orienterad 5-årig utbildning som leder till titeln diplomingenjör. Examen ger behörighet för forskarstudier. Utbildningen vid Fachhochschulen är 4-årig och inriktad mot tillämpad teknik. Även dessa studier leder till diplomingenjörsexamen. Gesamt hochschulen kombinerar båda systemen i den s.k. Y-mo del len med ett gemensamt basstudium på 2 år samt en avslutning antingen i form av ett forskningsinriktat program (3 år) eller ett praktiskt orienterat program (2 år). Det tekniska universitetet i Hamburg-Harburg var först med att utveckla ytterligare en studiegång som leder till en första examen (Zwischendiplom) motsvarande Bachelornivå efter 3-4 års studier samt till diplomingenjör på universitetsnivå efter ytterligare två års studier.

Fachhochschulen har ett brett kursutbud som förutom naturvetenskap och teknik omfattar kurser i socialt arbete och ekonomi. På senare tid har kursutbudet kommit att omfatta även design, humaniora, främmande språk och vårdämnen samt även kombinationer av ekonomi och juridik. Utvecklingen har skapat nya intressanta utbildningskombinationer där teknik ofta ingår. Även om forskning primärt är en uppgift för universiteten så har även Fachhochschulen börjat att bli mer och mer involverade i forskning och utveckling i samarbete med små och medelstora företag och regionala myndigheter.

Sedan slutet av 1970-talet finns en typ av yrkesskolor som kallas "Berufsakademie". Utbildningen, som anordnas i sandwichform d.v.s. med alternerande praktiska och teoretiska inslag, är 3-årig och leder när det gäller ingenjörsämnen till diplomingenjör (BA = Berufsakademie).

Utbildningsväsendet är delstaternas ansvar. Förbunds repub liken lägger fast vissa allmänna principer men delstaterna stiftar sina egna lagar. Detta har lett till en stor mångfald när det gäller utbildningssystem och specifik regional utveckling.

I beskrivningar av tysk ingenjörsutbildning framhålls ofta de specifika trender som gäller det tyska utbildningssystemet. Bland annat betonas att konkurrensen mellan universiteten ökar när det gäller studenter, kvalificerade lärare och ekonomiska resurser. Universiteten uppmanas att bli mer marknadsorienterade. Det finns en tydlig strävan mot tvärvetenskaplighet. Industrin önskar ökat utrymme för kurser i ekonomi, språk, kommunikation och social kompetens. Vid en jämförelse med andra länders utbildningssystem framhålls gärna att en majoritet av tyska lärare i tekniska ämnesområden kommer från industrin.

Det är f.n. brist på arbete för ingenjörer i Tyskland. Detta påverkar tillströmningen till universitet och högskolor. Registre ringen av nya studenter till ingenjörsutbildning 1990 var 65 000. 1995 hade antalet sjunkit till c:a 48 000, d.v.s. en nedgång med 26 %. Vissa ingenjörsinstitutioner utnyttjar bara hälften av sin kapacitet.

Det har på senare år tagits en hel del initiativ för att förbättra kvaliteten i undervisning och examination genom självvärdering och extern granskning. Detta sker oftast på lärosätets eget initiativ. I några delstater, t.ex. i Niedersachsen, finns en speciell utvärderingsmyndighet som genomför en samlad granskning av alla universitet och högskolor i Niedersachsen. Det rör sig alltså om projekt i vissa delstater och någon federal myndighet för utvärdering och bedömning liknande dem i Holland, Stor britannien, Danmark och Sverige kommer sannolikt inte att bildas.

Det finns ett stort antal universitet och högskolor med ingen jörsutbildning i Tyskland. Det skulle leda för långt att ge en bild av hela beståndet. Följande exempel ger en uppfattning om vilka resurser som kan finnas i vissa medelstora städer:

Rheinisch Westfälische Technische Hochschule Aachen (RWTH)
RWTH är en av Tysklands mest välrenommerade tekniska högskolor med utbildningsprogram inom de flesta teknikområden, men även inom andra områden t. ex. medicin. Antalet studenter i grundläggande utbildning är c:a 14 000 varav 18 % är kvinnor. Maskinteknik är ett huvudområde med ett 15-tal olika spe cialiseringar.

Technische Hochschule Darmstadt (THD)
Även THD är en teknisk högskola med högt anseende. Liksom RWTH har THD betydande resurser utanför de tekniska disciplinerna t. ex. inom humaniora och samhällsvetenskap. Den na breda kompetens har lett till utveckling av kombinationsprogram av samma typ som industriell ekonomi. THD har c:a 11 000 studenter i grundläggande utbildning och 800 i fors karutbildning.

Både i Aachen och i Darmstadt finns stora Fachhochschulen (10 000 resp 8 000 studenter) med breda kursutbud inom tilllämpad teknik.

Universität-Gesamthochschule Siegen (UGS)
UGS är en av de större Gesamthochschulen med c:a 13 000 studenter. Huvudområdena är arkitektur, elektroteknik, maskinteknik, teknisk datavetenskap samt väg- och vattenbyggnad.

Majoriteten av franska ingenjörsstudenter med målet att genom föra en längre utbildning får sin högskoleutbildning vid prestigefyllda högskolor som kallas "Grandes Écoles" (GE). De är oftast små högskolor, jämförbara med större institutioner (departments) vid universitet i USA. Under senare år har emellertid större enheter tillkommit såsom Université de Technologie de Compiègne. Till de mera kända Grandes Écoles hör École Polytechnique (Paris), École des Mines (Paris), École des Ponts et Chaussées (Paris) — den äldsta av dem alla — och École Centrale (Paris).

Antagning till GE sker normalt efter två års studier efter studentexamen (Baccalauréat) i "Classe Préparatoire (CP)" i matematik, fysik och kemi. Antagningen föregås av en hård gallring baserad på prov (concours) i de nämnda ämnena. Utbild ningen, som leder till "Diplôme d'Ingénieur", är 3-årig (totalt med CP, 5 år). Antagningen till tekniska universitet (motsv.) sker normalt direkt efter studentexamen med avsevärt mindre konkurrens. Utbildningstiden är 5 år.

Bland kortare utbildningar kan nämnas Diplôme Universitaire de Technologie (DUT) som är ett 2-årigt program och som omfattar c:a 15 tekniska specialiseringar. Vidare finns 3- och 4-åriga program. Till de senare hör en utbildning (4 år) som leder till en examen benämnd Ingénieur-Maître (Master Engineer).

Typiskt för fransk ingenjörsutbildning är stor flexibilitet i ämnesinnehållet. Franska studenter behöver oftast ingen specialisering ("major"). Vid École Centrale i Paris är de två första åren av det treåriga studieprogrammet breda till sitt innehåll. Orsaken är främst att franska ingenjörer förbereder sig för administrativa poster i näringsliv och förvaltning med krav på bred kompetens inom flera teknikområden. Systemet har emellertid förändrats under senare år. Ett ökat antal studenter väljer en specialisering under det tredje studieåret. Fortfarande betonas dock värdet av generell kunskap. En utveckling under senare år är att icke-tekniska ämnen ges allt större utrymme. Det gäller samhällsvetenskap och humaniora, främst språk. Om fattningen kan uppgå till 30% av kurserna (t.ex. vid École Nationale des Ponts et Chaussées).

I jämförelse med många andra länder får franska ingenjörer en synnerligen grundlig utbildning i grundläggande ämnen. Av de fem studieåren ägnas minst två åt grundläggande vetenskap. Genom att attrahera de mest vetenskapligt begåvade studenterna till teknisk utbildning skapas en elit för ledarbefattningar i det franska samhället.

Under senare år har vissa GE vidgat sin rekrytering till stu denter vid universiteten som vill specialisera sig inom ett tekniskt område.

Ingenjörsutbildning ges dels vid de två federala tekniska högskolorna i Lausanne (École Fédérale Polytechnique de Lau san ne, EPFL) och Zürich (Eidgenössische Technische Hoch schule, ETH) dels vid ett 30-tal ingenjörshögskolor. Studierna vid de tekniska högskolorna är på nominellt 4,5 år och leder till diplomingenjörsexamen EPFL alt. ETH. Denna ger behörighet till forskarstudier. I målen för denna examen betonas framför allt brett metodkunnande, och speciella områden studeras mer som exempel för att utveckla ingenjörskompetens och tillämpa de teoretiska kunskaperna. Människa-teknik-miljö är en väsentlig del i utbildningen. Samarbete med indust rin är viktig på alla nivåer. De båda tekniska högskolorna i Schweiz har högt anseende både inom forskning och utbildning. De har haft och har möjlighet att rekrytera framstående forskare, nationellt såväl som internationellt.

Ingenjörshögskolorna administreras av en kanton eller en grupp av kantoner. En del av finansieringen kommer från staten. Högskolorna är mycket olika vad gäller t. ex. organisationen, men utbildningsmålen är desamma. Utbildningen är 3-årig och leder till diplomingenjör HTL/ETS (Höhere Technische Lehr anstalt/Ecole Technique Supérieure). Examen från en ingen jörshögskola kan efter särskilt prov ge inträde i årskurs 3 vid en teknisk högskola.

En ny lag kommer att reglera verksamheten vid ingenjörshögskolorna. Detta innebär bl. a. att högskolor som uppfyller kra ven kommer att kallas "Fachhochschule für Technik". Examen blir då diplomingenjör FH eller diplomarkitekt FH. Föränd ringen innebär också att högskolorna inte bara kommer att ägna sig åt grundutbildning utan också åt tekniköverföring till industrin liksom tillämpad forskning och utveckling.

De två ingenjörsutbildningarna kompletterar varandra och för ser industri och samhälle med ett brett spektrum av ingen jörskompetens. De två tekniska högskolorna (ETH och EPFL) utbildar för grundläggande och industriell forskning, undervisning och ledning med betoning på grundläggande vetenskap och tvärvetenskaplighet. Ingenjörshögskolorna är mera tilllämpningsorienterade och undervisar i grundläggande ämnen endast så mycket som krävs för fortsatta tillämpade studier. Det är generellt sett dubbelt så många högskoleingenjörer som universitetsingenjörer i yrkesverksamhet. I företag med stark forskningsinriktning är förhållandet det motsatta.

Arbetet på utveckling och nyinriktning av utbildningarna liknar mycket det som sker i Sverige. Vid ETH har det nyligen etablerats en "Studienkommission" med uppgift att utreda utvärdering och kvalitetssäkring, poängsystem och examina samt ett Bachelor/Mastersystem som alternativ till det befintliga dip lomingenjörssystemet. Särskilda arbetsgrupper har inrättats för ökad undervisning i ekonomi, för nya media i undervisning och inlärning samt för IT-frågor, särskilt tillgång till datorer för studenterna.

Det finns två typer av högre utbildning i Nederländerna:

• Universitetsutbildning (nominell studietid 5 år) som förbereder för vetenskapligt arbete
• Högskoleutbildning (4 år) med tillämpad inriktning och utbildning för olika yrken.

"Open University" erbjuder båda dessa typer av utbildning t. ex. till studenter som föredrar deltidsstudier. Ingenjörsutbildning vid universiteten tar fem år och vid högskolorna fyra. Alla program har en examen efter det första årets studier "Propedeuse".

Den 5-åriga utbildningen leder till titeln "ingenieur (ir)" som motsvarar Master of Science in Engineering. Av de tretton universiteten är det tre som i huvudsak erbjuder program inom teknik och naturvetenskap; Delft tekniska universitet, Tekniska universitet i Eindhoven och Universitetet i Twente, samtliga internationellt ansedda tekniska universitet. Delft tekniska universitet (DUT) är det äldsta och mest kompletta med verksamhet inom 13 teknikområden och med ett stort antal spe ciali seringar inom de olika områdena. Antalet studenter i grundläggande utbildning är c:a 13 000, varav 19 % är kvinnor, och i forskarutbildning c:a 700. Tekniska universitetet i Eindhoven består av åtta fakulteter med tyngdpunkt inom elektronik och datateknik/datavetenskap. I grundläggande utbildning finns c:a 6 500 studenter varav 10 % är kvinnor. Universitetet i Twente är intressant genom sin satsning på interdisciplinära program.

Nederländerna och Sverige har i stort sett samma antal studenter i civilingenjörsutbildning (motsv.) c:a 25 000. Andelen kvinnor i Nederländerna är 16 % och i Sverige 20 %. För delningen på teknikområden är likartad med en stor andel kvinnor i kemiteknik och låg andel i data- och elektroteknik.

Högskolorna erbjuder högre yrkesutbildning. Det närmare uppdraget enligt högskolelagen är att ge teoretisk utbildning samt den skicklighet som behövs för att utöva speciella yrken. Liksom vid Fachhochschulen kombineras teoretisk utbildning på akademisk nivå med praktiskt arbete utanför högskolan. Högskolorna har en stark regional förankring och utgör ofta en del i ett nätverk bestående av lokal industri, handelskammare etc. Det finns f.n. 26 högskolor som anordnar ingenjörsutbildning. Genomgången utbildning (4 år) ger rätt till titeln "in genieur".

Universitet och högskolor har kommit varandra närmare under senare år. Trots olika uppdrag står de båda systemen på samma grund och kan komplettera varandra på ett bra sätt. Vidare finns det regler för övergång från högskola till universitet. Studenter som klarat av det första året på en högskola är behöriga för antagning till första året vid ett universitet. Högskolestudenter med examen kan överföra sina meriter för universitetsstudier. De är också behöriga att börja forskarstudier. Vidare gäller att utbildningen vid universitet, högskolor och Open University regleras i samma lag och förordning.

Nederländerna införde redan 1989 ett system för övergripande granskning och bedömning av kvalitet och kvalitetsarbete i den grundläggande utbildningen. Ansvaret för detta ligger på en paraplyorganisation till universiteten och en liknande organisation med anknytning till högskolorna. Metoden bygger på självvärdering inom institutioner och fakulteter samt på be dömning och granskning av en bedömargrupp bestående av nationella och internationella experter.

Det är uppenbart att Kanslersämbetet och Högskoleverket i Sverige tagit starka intryck av det holländska systemet för utvärdering.

Nederländerna och Sverige har likheter som industriländer. Båda har, trots relativt begränsade resurser, lyckats utveckla och etablera stora högteknologiska, multinationella företag. En viktig orsak torde vara en målmedveten satsning på naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forskning.

Ingenjörsprogram av olika slag finns vid universitet, tekniska högskolor och vissa colleges. Över hundra lärosäten erbjuder ingenjörsprogram och samtliga utformar, undervisar och examinerar självständigt sina program. Till de mera kända hör University of Cambridge, Imperial College of Science, Technology and Medicine (London) and Cranfield University (Bedford). För examen krävs normalt 3 eller 4 års heltidsstu dier. Programmen kan indelas i följande grupper:

• 3-åriga program som leder till Bachelornivå, Bachelor of Engineering (BEng) eller Bachelor of Science (BSc)
• 4-åriga "sandwich"-program som leder till Bachelor, normalt BEng
• 4-åriga utvidgade program som leder till Master-nivå (MSc)

Kurser vid skotska universitet (motsv.) för studenter med skotsk förutbildning är normalt ett år längre.

I sandwichkurserna kombineras akademiska studier med industripraktik. Många sandwichkurser består av två år av akademiska studier, ett år med handledd industripraktik och slutligen ett år akademiska studier ("thick sandwich"). "Thin sandwich" innebär flera men kortare perioder i industrin, t. ex. tre perioder à 6 månader.

De utvidgade programmen har olika syften: att fördjupa studier na i ett vissa ämne, att vidga studierna till flera ämnen, att kombinera t. ex. språk och ekonomi med teknik.

Programmen är, även inom samma kategori, mycket olika vad gäller ämnesområden, specialisering och balans mellan teori och praktik. Vid många universitet finns program för deltidsstudier.

I examinationen deltar externa examinatorer som ofta är seniora lärare från andra universitet. De utnämns oftast för en pe riod på tre år. Den korta perioden innebär att det blir en hel del professionella kontakter mellan seniora lärare vilket i gransk ningsfrågor är något som anses garantera en relativt jämn akademisk standard. Alla aspekter av ett program beaktas av examinatorerna när programmet läggs fram för ackreditering av Engineering Council. Ackrediteringen är viktig eftersom den markerar att de utexaminerade har fått en utbildning enligt de krav som gäller för en "Chartered Engineer". De allmänna kraven på ett ackrediterat program är klart definierade, men lärosätena har stor frihet när det gäller att utforma program som innefattar dessa krav. Det finns f.n. över 600 ackrediterade ingenjörsprogram.

I Storbritannien genomförs kvalitetsgranskningar av utbildningen vid universiteten. Ansvariga är de myndigheter/organ som finansierar verksamheten. Samtliga universitet granskas sedan 1992 under en tioårsperiod. Olika aspekter av undervisningen betygsätts vid varje institution och resultaten ges stor publicitet. Det är viktigt, för att inte säga avgörande, för en institution att få en bra utvärdering.

I Italien finns två olika ingenjörsexamina, Laurea (nominell utbildningstid 5 år; Masternivå) och Diploma Universitario (3 år). Den senare, som tillkom 1990, fungerar parallellt med Laurea. Dessa utbildningar anordnas av universitetens tekniska fakulteter. Det normala är att dessa ingår som en del av universitetet vid sidan av andra fakulteter som naturvetenskap, medicin, samhällsvetenskap, humaniora och juridik. Tre universitet, i Bari, Milano och Turin, kallas Politecnico (teknisk högskola) och har endast fakulteter i teknik och arkitektur. Ingenjörs utbildning på universitetsnivå anordnas vid ett 40-tal lärosäten, ibland i samverkan med externa organisationer.

Vid vissa universitet som saknar teknisk fakultet erbjuder den matematisk naturvetenskapliga fakulteten de två första årens kurser. Studenterna kan sedan fortsätta sina studier vid en teknisk fakultet efter eget val. De vägar som leder till Laurea grupperas i 15 program (Corsi di Laurea) som väl överensstämmer med svenska civilingenjörsprogram, samt i tre sektorer. Dessa är väg- och vattenbyggnad, informationsteknik och industri. Utbildningen avslutas med ett examensarbete som kan vara t.ex. ett konstruktionsarbete eller tillämpad forskning/utveckling i samarbete med industrin.

De utbildningar som leder till Diploma Universitario är grupperade i 13 program och samma sektorer som ovan nämnts. Exempel på programbenämningar är telekommunikation, elekt ronik, informatik, kemiteknik och elektroteknik.

Det är inte alltid som både Laurea och Diploma Universitario finns vid de tekniska fakulteterna. Laurea är inriktad mot en nivå som ger kompetens för teknikutveckling och innovation, medan Diploma ger utbildning för t.ex. produktionsledning. Ingen av utbildningarna föreskriver praktik som obligatoriskt moment. Andelen av kvinnor i teknisk utbildning är c:a 10 %, en siffra som dock tycks öka.

Den kortare ingenjörsutbildningen, Diploma Universitario, är som nämnts ganska nystartad (1991). Det är intressant att notera de problem som finns och som till viss del liknar dem som möter den svenska motsvarigheten, högskoleingenjörsnivån. En viktig fråga är att göra utbildningen känd och få den accepterad på arbetsmarknaden som en utbildning som tillför en ny kompetens. I Italien diskuteras också huruvida det är rätt, framför allt ur resurssynpunkt, att driva de två ingenjörsutbildningarna parallellt. Det finns förslag om ett seriellt schema för Diploma och Laurea.

En ingenjörsexamen i Australien, Bachelor of Engineering (BE), omfattar minst 4 års universitetsstudier. En examen från ett BE-program ackrediterat av "The Institution of Engineers Aust ralia" (IEAust) ger rätt att arbeta som ingenjör. Vissa av de ackrediterade ingenjörsutbildningarna utgörs av s.k. dubbla eller kombinerade examina. Exempelvis kan en BE kombineras med en Bachelor of Science, en Bachelor of Law, Mathematics, Arts, Commerce eller Information technology. De kombinerade programmen har en studietid av minst 5 år.

För ingenjörsexamen krävs att en praktikperiod har utförts. Vanligen görs detta under lovperioder. Vid University of Tech no logy, Sidney (UTS) ingår dock praktik i utbildningen (se vidare under UTS). Studietiden är 5 år.

Många ingenjörer väljer, efter några års arbete, en påbyggnadsutbildning. Universiteten erbjuder s.k. Masterprogram. Dessa kan vara en Master of Engineering, vilket innebär fördjupade ämneskunskaper, men kan också vara vidareutbildning inom kompletterande områden som t.ex. Master of Business Administration. En Masterutbildning är oftast 1-1,5 år och kan läsas på hel- eller halvfart. En Master of Engineering kan antingen vara en Master of Engineering (Research) vilket betyder arbete med ett forskningsprojekt i c:a 1 år eller en Master of Engineering (Studies) som innebär att ytterligare kurser studeras inom ämnet.

En landsomfattande organisation kallad "Women in Enginee ring" arbetar med förbättring av villkor för yrkesverksamma kvinnliga ingenjörer och med utveckling av strategier för att öka andelen kvinnor inom ingenjörsutbildning och bland yrkesverksamma ingenjörer. Enligt statistik från denna organisation var andelen kvinnor bland de ingenjörsstuderande år 1994 omkring 15% inom de flesta utbildningar, med undantag av kemi teknik där andelen var c:a 30%. Dessa siffror innebär en 5—10-procentig ökning sedan 1983.

Med ett nytt årtusende i antågande och med de snabba föränd ringar som sker inom samhället ansågs det finnas behov av en granskning av ingenjörsutbildningarna i Australien. Ett problem som drogs fram var att yrkesverksamma ingenjörer har bristande medvetenhet om teknikens roll i samhället, ett annat att skol elevernas intresse för att välja ingenjörsyrket minskar med sjunkande antagningssiffror och eventuellt fallande standard som följd.

I utvärderingsgruppen fanns företrädare för verksamma ingen jörer, utbildare, industrier och allmänheten. 1996 lade utvärderingen fram en rapport med följande rekommendationer:

- Ingenjörer måste få en bredare utbildning och rekryteras från en bredare bakgrund. Rekryteringen måste vara så stor att den garanterar internationell konkurrenskraft för australiensisk industri. Kopplingen till skola och samhälle måste stärkas så att fler elever väljer ingenjörsyrket.

- Ingenjörsprogrammen måste ha klart uttalade mål och resultat och förbereda för ett livslångt lärande. Ackrediteringssystem måste uppmuntra till förnyelse vad gäller innehåll i kurser och pedagogiska metoder. Varje universitet bör överväga "livsdugligheten" hos sin ingen jörsutbildning.

- Ett effektivt och oberoende nationellt centrum för ingen jörspolicy måste etableras.

- Kravet på minst fyra års utbildning till ingenjör skall kvarstå, men olika former måste uppmuntras.

- Lärarkompetensen måste inkludera forskning, undervisning, yrkesmässig- och social skicklighet. Ingenjörsutbildarna måste vara beredda till samarbete för att förnya kursutbudet. Samarbetet mellan ingenjörsutbildarna och industrin måste utökas.

University of Technology i Sidney (UTS) har påverkats av utvärderingsgruppens rekommendationer och gjort ett antal förändringar i sina ingenjörsprogram. UTS erbjuder ingenjörsutbildning inom väg-och vattenbyggnad (även kopplat till miljö), datateknik, elektroteknik, telekommunikation och maskinteknik. Man anser sig vara speciellt bra på att ge studenterna en god akademisk grund men ser också behovet av praktisk yrkesmässig skicklighet. Ingenjörsprogrammen vid UTS är därför sedan januari 1998 fem år långa och inkluderar ett års praktik upp delat på två halvårsperioder. Examen benämns Bachelor of Engi neering, Diploma in Engineering Practice.

Monash University är uppdelat på tre campusområden i Melbourne och erbjuder ingenjörsprogram vid alla tre. Ett antal s.k. Bachelor of Technology-utbildningar finns också.

Utbildningen är 4-årig. Ett förslag finns att starta en ny typ av ingenjörsprogram med början 1999. De sammanlagt nio olika program som idag erbjuds vid de tre campusområdena skall enligt förslaget ersättas av ett program där olika inriktningar kommer att erbjudas vid olika campus. Antagning kommer alltså att ske till ett enda program och efter ett års studier sker ett val av inriktning. Valet kommer inte att vara fritt utan baseras på akademiska meriter och eventuella kvoter. Under det första gemen samma året ges en grund i matematik, fysik och kemi. Studen ten ges också inblick i olika ingenjörsdiscipliner. Teknikens roll i samhället med tyngdpunkt på en hållbar utveckling samt utveckling av studentens kommunikations- och datakunskaper är andra moment som ingår.