Tomas Fürth, Matts Håstad och Ingemar Ingemarsson

12.00-13.00 Lunch

13.00 Paneldiskussion om ingenjörsutbildningarnas förutsättningar.

Panel: Tomas Fürth, Matts Håstad, Ingemar Ingemarsson och Jörgen Nissen

Moderator: Kent Hartman

14.30-15.00 Inledning till gruppdiskussioner.

Ingemar Ingemarsson

15.00-17.00 Diskussioner i grupper: "Fundamenta och gränser för högskole- och

civilingenjörsutbildningar"

19.00 Middag på Hotell Ekoxen

Lihkören underhåller

08.30 Syntes av måndagens diskussioner.

09.00 Diskussioner i grupper med följande teman:

Salong 1: Människa-Teknik-Samhälle

Salong 2: Naturvetenskapen i utbildningen

Salong 3: Flexibilitet i utbildningen

Salong 4: Massuniversitet och mångfald

Salong 5: Ingenjörsmässighet och utbildningsformer

12.00-13.00 Lunch

13.00-15.00 Avslutande föredrag och slutsatser av konferensen

NyIng-panel , Hasse Odenö, David Samuelsson

Dagens unga har i mycket haft en helt annan uppväxt än föräldragenerationen hade. De unga står inför utmaningar som helt skiljer sig från föräldragenerationens förhållanden. En "homo zappiens" växer fram som zappar mellan olika virtuella världar ibland utan att röra sig ur fläcken. Äldre människor, uppvuxna i en nationellt begränsad, industriellt dominerad ekonomi eller uppvuxna i en lokalt begränsad ekonomi, ser sina värderingar fragmenteras. De undrar självklart också hur ungdomar kan hantera den flod av information som dagens medborgare utsätts för. Själva tycker de att det är svårt, och undrar om det över huvudtaget är möjligt rent fysiologiskt för människor att kunna leva i en sådan värld. Leder inte i varje fall mångfalden av etiska föreställningar till moralisk nihilism?

Svaren på dessa frågor är inte alls entydiga då inte minst den informationsteknologiska revolutionen har fört med sig en frihet för individen genom sin decentralistiska karaktär som nästan får bilen att framstå som en artefakt från stenåldern. Bilen gjorde det möjligt för individen att fritt röra sig över långa sträckor utan att behöva uppbåda en mängd människor. IT och Internet har gjort det möjligt att också röra sig i tid och inte bara i rum, och över praktiskt taget alla avstånd som jorden känner.

Man har till och med gjort fantasin verklig. Virtualiteten har blivit reell. Symboler blir lika viktiga som reella värden. Ibland till och med mer värdefulla och det också i den reala ekonomin. Varumärket Coca-cola är till exempel mer värt än innehållet i den flaska på vilken det hittills varit vanligast att finna detta varumärke. Symbolerna är en påtaglig realitet. Men vi kan inte ta på dem. Detta utmärker också den snabba ekonomi som allt fler människor lever i och av eller är beroende av. De stora kapitaltillgångarna sitter inte längre fast i marken som grödan eller för den delen också fabriken gjorde.

De senaste tre decennierna har också präglats av att en mängd olika kulturkritiska rörelser vuxit fram: feminismen, miljörörelsen, new age, djurrättsaktivism etc. Dessa rörelser, som till det yttre kan förväxlas med det gamla industrisamhällets folkrörelser, har dock en helt annan karaktär De är inte intresserörelser i den klassiska formen, utan koncentrerar sin kraft kring några centrala värderingar. De saknar ofta organisatoriska former men bildar i stället en slags livsstilsrörelser. Är man med så lever man på ett visst sätt vilket i sin tur formar och är själva rörelsen. Man lever som man lär. På så sätt kan man säga att det är tillhörigheten till en kulturkritisk rörelse som skapar rörelsen. I de gamla folkrörelserna var det i stället organisationen som erbjöd värden som man kunde ansluta sig till. Dessa kulturkritiska rörelser är inte heller knutna till en ort eller ett 1and utan finns där aktivisterna finns. De är inte heller liksom den nya ekonomin förankrade i marken utan kan ses som en slags flöden av tillhörigheter baserade på bestämda värderingar och med en uttalad etik.

Mot den här bakgrunden framstår sentensen "Den som inte är vilsen är inte välinformerad" som självklar för den som växte upp under folkhemmets glansdagar. Men hur uppfattas samma sentens av den unge som inte har någon egen erfarenhet av det samhälle där inte bara Erlander, Geijer och Hyland var välkända utan också Snoddas och CG Hammarlund. Hur kan han eller hon förstå denna nästan monokulturella situation när man själv lever i en värld där en vara inte bara är en vara, utan kan laddas med ett kommunikativt budskap som både utnyttjar och tar avstånd från varans ursprungliga funktion. Ibland tar sig detta ett även för äldre mycket påtagligt uttryck som när kamouflagemålade militärkläder säljs inte bara i den klassiska grågrönbrunsvarta varianten utan också i brandgulrödvitskära varianter. Vilka militärer skulle någonsin ha användning för sådana uniformskläder?

Hand i hand med framväxten av post-materiella värderingar kommer en slags dynamiska tillhörigheter, där .en och samma individ har flera tillhörigheter som i sin tur i mycket är situationsbetingade. I storsamhället kan man vara svensk medan man i hemmet är muslim med pakistansk bakgrund. Eller dagtid är man tandläkare, för att på kvällen bli medlem i motorcykelklubben Hell's Angels. Det gäller inte längre att bara hitta rätt målgrupp, man måste också finna målgruppen vid rätt tillfälle. Hittar man rätt målgrupp vid fel tillfälle kan det sedan vara kört när man finner den vid rätt tillfälle. Det gäller att inte göra bort sig!

Framtiden tycks också bli mer feminin - samtidigt som det feminina förefaller bli mer maskulint. Familjen upplevs som en fast punkt i tillvaron. Unga män vill ha större engagemang i sina barn än vad deras råder hade. Omsorgsvärderingar vinner allt större insteg hos de unga männen. Samtidigt maskuliniseras de unga kvinnornas värderingar. Risktagande och farliga aktiviteter vinner insteg hos allt fler tjejer. Bungy jumping eller fallskärmshoppning är populära bland tjejer.

Frågan man ställer sig är om de unga kommer att möta en mörk framtid, eller om både de ungas ändrade värderingar och de problem de ser ut att möta bara är olika uttryck för samhällsförändringar som dagens medelålders står främmande inför. Äldre generationer har genom historien alltid bekymrat sig över de ungas sätt att tackla sin framtid, och då inte förstått att varje generation på gott och ont är fast i sin tid.

För högskole- och civilingenjörsexamen finns mål formulerade i högskoleförordningen ibland kompletterade av lokala beslut från högskolorna. Sådana formuleringar bestämmer dock i liten utsträckning vilka mål man anser sig arbeta mot inom en utbildning och lika lite vilka mål som faktiskt uppnås. Det är praxis/tradition som spelar den stora rollen.

De mål för (civil- och högskole-)ingenjörsutbildningen, som man idag i realiteten arbetar emot, är resultatet av en mer än sekellång process. De har bl.a. påverkats av

• utvecklingen inom tekniken och samhället i övrigt
• uttalanden från näringslivet
• strukturen inom matematik, naturvetenskapliga och tekniska ämnen
• målen för de ingående kurserna/ämnena
• återkoppling från studenter och yrkesverksamma ingenjörer
• lärares och utbildningsansvarigas erfarenheter från sin egen studietid
• vad som uppfattas som högskolemässigt
• påverkan från jämförliga utbildningar i utlandet bl. a genom lärares kontakter med kollegor från andra länder
• förkunskaper, ambitioner och förmåga hos studenterna
• ekonomiska ramar och tillgång på lärarkompetens
• önskemål om ingenjörsutbildning som sållningsinstrument
• betoning av kunskaper och färdigheter som lärarna lättare kan kontrollera att studenterna besitter (d v s som "låter sig tenteras av").

2 Hur man från början såg på målen för (högskole)ingenjörsutbildningen

Synen växte fram genom kontakter mellan utbildningsdepartementet, dåvarande UHÄ, högskolorna och andra intressenter. Enigheten om "hur man ville ha utbildningen" får anses ha varit stor.

Studenten i högskoleingenjörsutbildning borde

• (ur examensordningen) tillägna sig kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen i en sådan omfattning som fordras för att förstå och kunna tillämpa de matematiska och naturvetenskapliga grunderna för det valda teknikområdet,
• (ur examensordningen) förvärva kunskaper om och färdigheter i att utforma/handha produkter, processer och arbetsmiljö med hänsyn till människors förutsättningar och behov samt till samhällets mål avseende sociala förhållanden, resurshushållning, miljö och ekonomi.
  
  Vidare skall studenten i båda fallen avlägga en högskoleexamen
  
  2.2 Till skillnad mot i civilingenjörsutbildning

Studenten i högskoleingenjörsutbildning borde

• (ur examensordningen) förvärva kunskapsmässiga förutsättningar att, efter något års yrkesverksamhet inom sitt område, kunna medverka i utveckling av och svara för utnyttjande av känd teknik i produktion och konstruktion (medan det för civilingenjörsutbildning gäller: självständigt kunna svara för utveckling eller utnyttjande av ny teknik på internationellt konkurrenskraftig nivå.)
• arbeta mot ett mål och innehåll anpassat till den kortare utbildningstiden: mindre kursomfång, lägre teoretiseringsnivå, kortare examensarbete och praktik
• få en mindre bas i matematik, data och naturvetenskap
• nå mindre långt i flertalet tekniska och tillämpade ämnen
• möta en utbildning anpassad till studenter med mer varierade förkunskapsnivåer
• i högre grad nå fram till examen
• snabbare bli produktiv i yrkeslivet.
  

3.1 Utbildningens längd

T4-utbildningen var ettårig. Den bedömdes som för kort när kraven på kunskaper i teknik växte, vilket ju ledde till tillkomsten av de nya tvååriga ingenjörsutbildningarna. Dessa upplevdes också snart som för korta. Det var så mycket man vill ha med och så mycket kunskap tjugohundratalets ingenjör bedömdes behöva. Många studenter ville inte lämna högskolan efter 80p, vilket ledde till att högskolorna ordnade påbyggnadsutbildningar. Snart gjordes hela treåriga ingenjörsutbildningar. Möjligheterna att få en ingenjörsexamen efter 80p försvann vid flertalet högskolor. Reformen gillades av alla inblandade parter utom möjligen av dem som skulle skaffa fram resurser.

Den nya ingenjörsutbildning som hade beslutats av riksdagen i slutet av 1980-talet var tvåårig och hade drygt 4000 nybörjarplatser. Hösten 2000 började cirka 8000 studenter en treårig ingenjörsutbildning. Det kan inte karaktäriseras på något annat sätt än att utbildningen blev en succé.

3.2 Genomströmningen och examinationen

När den nya ingenjörsutbildningen byggdes upp blev inte genomströmningen den önskvärda och sämre än civilingenjörsutbildningens. Det rikliga platsutbudet har lett till att åtskilliga studenter som börjar på (högskole)ingenjörsutbildning haft dåliga förutsättningar och inte få har funnit studieproblem övermäktiga. Studieavbrotten har varit många. Till detta kommer att åtskilliga klarar nästan allt i utbildningen men inte bryr sig om att fullfölja till examen.

Det kan alltså urskiljas tre huvudskäl att en student inte når examen

– svårigheter att klara utbildningen

– han/hon fick ett bra ingenjörsjobb innan hela utbildningen var klar

– titlar och examina är inte så viktiga i dagens Sverige.

De tre skälen hänger delvis ihop. En student kan t ex vara beredd att verkligen göra en jätteinsats för att komma över studiesvårigheter (endast) om belöningen är stor.

Under 1990-talet har examensarbetena kommit att spela en allt viktigare roll. Inslag av projekt- och problemorienterad utbildning har blivit vanligare. Examensarbetena görs nästan undantagsvis ute i industrin. Många högskolor har kö av företag som vill ha examensarbetare. Representanter för företagen har uttryckt hur de imponerats av examensarbetsrapporterna. Examensarbetena har i mycket blivit högskoleingenjörsutbildningens ansikte utåt. Det förefaller många gångar som om företag vid rekrytering av personal lägger större vikt vid examensarbetet än vid om vederbörande är helt klar med sin examen.

Det har visat sig att de som börjar en högskoleingenjörsutbildning gärna läser vidare inom högskolan. I relation till liknande utbildningar är andelen högst. En lång rad möjligheter står till buds och många väljer icke-teknisk fortsättning.

Till skillnad mot för en högskoleingenjörsexamen ställer högskoleförordningen krav på kurser på C-nivå för kandidatexamen. De flesta högskolor ställer dessutom krav på 20p i matematik. Det fanns bland studenterna ett intresse för teknisk kandidatexamen för att få en examen som fick översättas med "bachelor". Sedan även högskoleingenjörsexamen (om minst 120p) kan översättas med "bachelor" har intresset avtaget.

Det har funnits och finns alltjämt många som när de börjar en högskoleingenjörsutbildning vill ha information om möjligheterna att gå vidare till en civilingenjörsexamen. Sådan möjligheter finns men studietiden blir formellt längre jämfört om man gått direkt på en civilingenjörsexamen. Det har varit rätt mycket krångel och stor ovisshet i samband med sådana övergångar. Några hundra går vidare varje år.

Några "regionala" högskolor har vid några tillfällen under senare decennier ansökt om att få ge hela civilingenjörsutbildningar men processen har varit trög och irrationell. Istället begärde de regionala högskolorna tillstånd att ge teknisk magisterexamen. Idag ger en lång rad högskolor teknisk magisterutbildning om vanligtvis 180p. Det är oklart hur avnämarna inom arbetslivet kommer att värdera denna utbildning i relation till civilingenjörsutbildningen.

Benämningen "högskoleingenjör" lever i skuggan av benämningen "civilingenjör". Den glöms ofta bort också av högskoleföreträdare själva. Högskoleingenjörerna kommer bort. Det är på något sätt som om det bara finns en egentlig utbildning för ingenjörsyrket. Man talar t ex om arbetsmarknaden för lärare, ekonomer, civilingenjörer (varför skriver man inte bara ingenjörer?), m fl. Situationen har inte blivit enklare genom att tekniska kandidater och magistrar finns. Massmedias bristande intresse för att använda en adekvat terminologi har varit ett minus för högskoleingenjörsutbildningen under 1990-talet.

Nivån inom de olika kurserna har, som målsättningen var från början, kommit att ligga mellan T 4 och civilingenjörsutbildningen. Några enstaka kurser har mer eller mindre direkt hämtas ur civilingenjörsutbildningen och några från T 4. Ibland har läromedel används ursprungligen gjorda för dessa andra utbildningar. Djupet i ett tekniskt ämne hänger ofta ihop med omfattningen av studenternas matematikkunskaper. Den avvägning som gjorts har visat sig lämplig: mindre matematik- och datakurser än på motsvarande civilingenjörsutbildningar och mindre djup i de tekniska ämnena.

3.6 Andelen kvinnor

Andelen kvinnor inom högskoleingenjörsutbildningen har ökat undan för undan och är vid senaste antagning 26%. Av de examinerade 1998/99 var 24% kvinnor. Det är en glädjande utveckling och innebär att det idag, jämfört med för mindre än tio år sedan, börjar fler kvinnor på ingenjörsutbildning (högskole- och civil-) än det totala antalet personer som började i högskolan för att bli ingenjörer. Med hänsyn till den allmänna inställning till teknik och vad teknik innebär och den uppfattning som förmedlas ungdomar från skolan och från samhället i stort måste 26% uppfattas som att högskoleingenjörsutbildningen lyckats ganska bra att rekrytera kvinnor, även om andelen kan ökas ytterligare.

Högskoleingenjörsutbildningen måste sträva efter att få ett gott rykte. De utbildade skall vara väl mottagna i yrkeslivet. Högskolan måste ha ett gott samarbete med näringslivet. Studenterna skall trivas under sin studietid. När de lämnar högskolan skall de vara nöjda med de meriter de fått. Studieavbrott måste vara rena undantaget.

Lärarnas insatser skall värdesättas högt och en lärartjänst vid en högskoleingenjörsutbildning vara åtråvärd. Lärarna skall lägga stor vikt vid undervisningens pedagogiska kvalitet och att den tekniskt är up to date.

Högskoleingenjörsutbildningen måste hitta sin nisch. Den måste ta tillvara sökande med varierade förkunskaper och leda till nyanserade mål som passar mångas intentioner. De som vill skall avlägga en högskoleingenjörsexamen, men det skall också finnas andra önskvärda utgångar. Utbildningen skall komplettera civilingenjörsutbildningen och ha som mål att utbilda personer som utan en längre inskolningsprocess kan utföra ingenjörsarbete.

Högskoleingenjörsutbildningen skall ge de baskunskaper i matematik och data på vilken de tekniska ämnena behöver bygga. De skall vara utvalda med hänsyn till utvecklingen av datorhjälpmedlen.

Bland specialiseringar skall finnas en bredare ingenjörsutbildning än dagens, som bl. a. attraherar kvinnor.

Examensarbetet skall var kärnan i utbildningen. Examinationskraven skall inte så mycket vara att man klarat en rad separata kurser utan att man tillägnat sig gedigna kunskaper inom några väsentliga områden och en helhetssyn inom ingenjörsfältet.

Högskolan måste inte bara ge en grundläggande ingenjörsutbildning i unga år utan också hjälpa individerna till ett livslångt lärande. Grundutbildningen måste modifieras och inte läggas upp som individens enda högskoleutbildning, utan som första steget i en livslång inlärningsprocess. Samarbetet högskolorna emellan måste förbättras och distansutbildningsinslag i all utbildning måste bli vanligare.

Utvärdering skall vara ett viktigt inslag i utbildningen både så att studenterna kan se hur deras kunskaper ökar och så att lärarna får en återkoppling hur man lyckas i sin uppgift.

Universitet och högskolor i Sverige domineras av lärare som är individualister. Det är kännetecknande att Lars Haikolas bok om ledarskap (på Lunds universitet) har titeln: "Att dirigera solister". Individualismen är ofta en fördel, men för den som vill åstadkomma förnyelse kan den vara besvärande.

Högskolelärare är måna om sina ämnesgränser och försvarar med berättigad stolthet sitt ämnes integritet. Förnyelse av utbildningen handlar ofta om ämnesintegration och mångvetenskapliga ansatser. "Vart tar då mitt ämne vägen?" - är en inte så ovanlig reaktion på propåer om at överskrida gränser.

Lärarna har i allmänhet en djup kunskap om det egna ämnet; för att inneha ett högskolelektorat krävs doktorsexamen. Vetenskapligt är lärarna professionella, men oftast inte som undervisare! Detta underströks av Gunnar Handal i NyIngs rapport 9: "Kritiske venner - bruk av interkollegial kritik innen universiteten". Den bristande professionalismen när det gäller undervisning kommer bland annat till uttryck genom en misstro mot fackpedagoger. Detta är en svårighet eftersom förnyelse av pedagogiken ofta handhas av pedagogisk konsulter eller andra på de pedagogiska utvecklingscentra som numera finns på de flesta universitet och högskolor.

Gunnar Handal föreslår i sin ovan nämnda rapport en vidare användning av interkollegial kritik, det som på engelska kallas peer review. Det är oumbärligt inom forskarvärlden och detta skulle kanske vara ett skäl till att det lättare skulle accepteras på tekniska högskolor, trots att idén kommer från en pedagog. Men det är kanske så att vårt sätt att undervisa är så personligt att kritik skulle uppfattas som "kritik av den personliga hygienen", som Gunnar Handal uttrycker det.

Ett annat hinder för förnyelse av lärandet på universitet och högskolor är organisationen. Den har genom åren utvecklats till att effektivt stödja det existerande systemet för lärande. I effektiviteten ligger tyvärr också ett motstånd mot förändringar. Om inte en förändrad form för undervisning passar i den gamla organisationen så förkastas den ofta av kostnadsskäl. Detta kan gälla allt från lokaler till LADOK.

Mångfald är ett nyckelord i den högre utbildningen. Detta gäller inte minst de ökande studentskaror som enligt statsmakternas intentioner skall strömma genom ingenjörsutbildningarna. Mångfalden bär på problem men inom den finns även frö till förändringar. Med fler studenter med olika bakgrunder blir det nödvändigt att finna nya former för lärandet.

I vilken riktning vill vi då förändra ingenjörsutbildningarna? En mycket kort sammanfattning är: mot en högre grad av ingenjörsmässighet! Detta ligger till exempel bakom det nyligen startade samarbetet mellan MIT, KTH, Chalmers och LiTH. Kanske finns det här en möjlighet till en mjukare attityd mot förnyelse: de flesta lärarna inom ingenjörsutbildningarna är själva ingenjörer. Att skapa en utbildning som bejakar det egna yrkets karaktär borde vara eftersträvansvärt för lärarna.

Följande ämnen togs upp:

Teknik är i dag en del av vår kultur. Många människor, även de som inte har ett teknikyrke, har i dag ett behov av ett allmäntekniskt kunnande. Detta behov skulle kunna tillgodoses med en teknikvetarutbildning.

Det är i dag regel att ingenjörsutbildningarna innehåller annat än teknik, ofta kallat MTS, TMS eller liknande. Med tanke på vad som skrivits ovan om behovet av teknisk kunskap skulle det behövas inslag av teknik i andra utbildningar än ingenjörsutbildningarna. Detta gäller utbildningar i humaniora, vård, samhällsvetenskap, juridik med flera områden.

Tillträdesreglerna är i dag i stort sett inriktade på gymnasister på det naturvetenskapliga programmet. Med det ökande behovet av ingenjörer borde vi finna vägar att vidga gruppen av sökande till ingenjörsutbildningarna. Vi har i dag basår, men det vore kanske också bra om vi kunde fånga upp studenter från de yrkesinriktade linjerna på gymnasiet, utländska studenter och andra grupper som i dag är underrepresenterade inom ingenjörsutbildningarna.

Många av de studenter som i dag börjar på ingenjörsutbildningarna är osäkra på om de valt en utbildning som passar dem. Det kan gälla val av program, men också en tvekan om de verkligen vill bli ingenjörer. Detta leder till ett behov av en öppen ingång (d.v.s. inte predestinerad till ett visst program) där början av studierna inte utgår från att den nyantagne studenten har ett starkt intresse för ingenjörsämnena från början.

Ingenjörsutbildningarna är i dag i allmänhet organiserade i program med en ingång och en utgång med varianter (profiler eller dylikt). Ett alternativ vore att ha en lösare koppling mellan in- och utgångar. Breda ingångar (i stil med öppen ingång, men något mera inriktade på en viss del av ingenjörsverksamheten) och väl definierade utgångar. Dessa skulle då vara nåbara från flera olika ingångar.

Många av de som har högskole- eller civilingenjörsexamen är i dag sysselsatta i yrken som knappast kan betecknas med ingenjör, åtminstone inte i traditionell mening. Det finns därmed ett behov av att definiera begreppet "ingenjör". Det kan bli ett vidare begrepp som speglar det som utbildade ingenjörer sysslar med eller det kan bli en mer normativ beskrivning av vad en ingenjör "egentligen " är.

I flera länder (till exempel i England) är ingenjörer certifierade. Den person som har ingenjörsexamen får (ofta efter en tid som yrkesverksam) genomgå en prövning för att bli certifierad ingenjör. Är detta någonting för Sverige?

Ingenjörsutbildningarna är i dag helt inriktade på examina, främst högskoleingenjörs- och civilingenjörsexamina. Det förekommer att studenter läser fristående kurser även inom de tekniska utbildningarna, men detta är ovanligt. Dessutom är det så att många (alltför många, säger en del) avslutar sina studier utan att ta examen. Dessa studenter kan trots detta ofta göra en god insats som tekniker. Är det på tiden att tona ner kravet på examen?

Här diskuterades praktiska implementeringar av de idéer som ligger bakom öppen ingång och det som framförts under rubriken "Öppen ingång med "mjuka" ämnesområden i starten" ovan. En typ av sådan utbildning skulle kunna bestå av 4 - 5 terminer som är gemensamma för ett stort antal olika inriktningar. Denna "bas" skall utformas så (d.v.s. ha ett tillräckligt stort teknikinslag) för att göra det möjligt för studenten att göra ett välgrundat val av inriktning i de sista terminerna.

Detta diskuterades i flera av grupperna och berörde sådana saker som behovet av lättillgängliga övergångar mellan högskole- och civilingenjörsutbildningarna, att byta studieort, byta program, ta kurser i annan ordning, ta kurser från andra utbildningar mm. Mycket av detta anses önskvärt, men speciellt för utbildningar med få studenter finns det starka argument (bland annat ekonomiska och personella) för att ha väldefinierade program.

Påståendet i rubriken betonades av flera av grupperna och det framhölls att Sverige inte bör ansluta sig till en internationell tendens att endast ha en ingenjörsutbildning med en "mellanexamen".

För att beskriva karaktären hos de båda ingenjörsutbildningarna kan man använda orden förtrogenhet och förståelse. Högskoleingenjörsutbildningen bör i högre grad än civilingenjörsutbildningen ha som mål att ge studenterna en förtrogenhet med aktuell teknik som gör det möjligt för dem att arbeta och utvecklas som ingenjörer. Civilingenjörsutbildningen skall i högre grad än högskoleingenjörsutbildningen betona en teoretisk förståelse för tekniken.

De två ingenjörsutbildningarna bör tillåta att studenterna utan onödiga hinder kan flytta mellan utbildningarna. Studenter som känner att de skulle bättre tillgodogöra sig en annan ingenjörsutbildning än den som de har påbörjat skall kunna byta utbildning. Ett alternativ till detta för den som tagit högskoleingenjörsexamen är att anordna en speciell 2-årig påbyggnadsutbildning som leder till en examen som liknar civilingenjörsexamen. Med tanke på att dessa ingenjörer har en högskoleingenjörsutbildning bakom sig och på att denna inte är en del av civilingenjörsutbildningen bär den nya examen inte kallas civilingenjör. Ett namn som har föreslagits är "diplomerad högskoleingenjör".

Med tanke på den flora av ingenjörsutbildningar som vuxit fram framförde flera konferensdeltagare önskemålet om tydliga, nationella mål.

Mål kan definieras i termer av utbildningsprocessens innehåll, d.v.s. vilka kurser som skall ingå i examen. Ett alternativ är att beskriva det resultat (den kompetens) som utbildningen skall ge och sedan tillåta att det målet nås på olika vägar. Även om det sistnämnda ansågs vara svårare tyckte många att en sådan målbeskrivning vore önskvärd. Kombinationer diskuterades också.

Med tanke på att ingenjörsutbildningarna har ett så brett spektrum ansåg många att det var lämpligt att ha särskilda mål för varje teknikområde.

I anslutning till ovanstående diskuterades även hur teknikområden skulle definieras. Man var enig om att de skulle vara få och att definitionen är en dynamisk process, d.v.s. att erfarenheten skall påverka definitionen.

Programtext: "Vi kan komma att diskutera vilka kunskaper inom MTS-området som ingenjören

behöver i sitt yrkesliv. Ger ingenjörsutbildningen teknologerna en

möjlighet att möta de krav som ställs? Om inte, kan vi utforma

utbildningarna på ett annat sätt? Vilket motstånd kan det möta, och varför?"

I ingenjörsutbildningen skapas en olycklig klyfta mellan tekniskt och konstnärligt skapande (något som de cirka 15 deltagarna i salongen menade gör utbildningen mindre attraktiv för dagens ungdomar). Den blivande ingenjören får lätt föreställningen att han eller hon ska komma att ägna sig åt en verksamhet där det enda som behövs är en teknisk kunskap, som är individuell, och att det bara finns en riktig lösning på ett problem. När studenten kommer ut i arbetslivet upptäcker han eller hon att det också krävs olika typer av icke-teknisk kunskap, att problemlösningar är knutna till den situation och plats som man befinner sig i och att kunskapsutveckling ofta sker i samarbete mellan flera individer - och den kräver tid. En av de verksamma ingenjörerna i gruppen framhöll att man i utbildningen får en bild av att kunskap utvecklas i en mycket snabbare takt än vad som är möjligt i det praktiska arbetet.

I utbildningen ges idag ett visst utrymme för hur resultat presenteras, det vill säga för formen (ex muntligt framförande och rapportskrivning). Detta är bra, men i arbetslivet krävs än mer: förmågan att diskutera och reflektera. För det krävs en utbildning som på olika sätt är perspektivgivande. Det finns olika typer av icke-teknisk kunskap som på olika sätt kan förbereda teknologen för dagens arbetsliv. Språk, kommunikation och ekonomi gör ingenjören mer meriterad och ger en ökad förståelse och kunskap om sociala och ekonomiska villkor i arbetet. En nödvändig kunskap är den om vilka juridiska ramar som finns för den egna verksamheten. Teknikhistoria och etik kan ge studenten den medborgarkunskap och de perspektiv som andra i samhället kan förvänta sig av ingenjörerna. Utbildningen bör överhuvudtaget ge studenten stöd i att utveckla en förmåga att hantera komplexa problem och ta ansvar. "Den reflekterande praktiken" bör vara en del av utbildningen, och här spelar MTS-verksamheten en viktig roll. Flera i gruppen framförde åsikten att vad samhället och arbetslivet idag behöver är ingenjörer som genom sin utbildning blir generalister, inte specialister. Kunskapsutvecklingen går ändå så snabbt att ingenjören ändå måste ägna sig åt ett livslångt lärande och specialisera sig efter utbildningen. En verksam ingenjör menade att förändring är ett normaltillstånd i arbetet som ingenjör.

Hur ska vi få en utbildning som förbereder studenterna för ett liv som ingenjör? Ge MTS mer utrymme, och då som en integrerad och väsentlig del av utbildningen. Det krävs arbete för att utforma en dramaturgi och regissera utbildningen, det vill säga ta ett helhetsgrepp. Olika moment i utbildningen måste sättas in i ett sammanhang, vilket möjliggör för studenterna att reflektera kring det egna lärandet och över den egna och teknikens roll i samhället.

En gemensam uppfattning i gruppen var att det är lättare att få acceptans för den del av MTS-området som är inriktad på presentation, dvs. språk och kommunikation, och ekonomi än många andra ämnen. Vi frågade oss varför och kom fram till att språk, kommunikation och ekonomi kanske inte hotar eller ifrågasätter gängse föreställningar om ingenjörens identitet på

samma sätt som en del andra kunskapsområden inom MTS. Och, det kan vara mycket svårt att bryta mot dessa föreställningar, speciellt för en ingenjör, eftersom det av hävd finns starka krav på lojalitet med den egna gruppen och därmed med dess definition av den egna identiteten.

Programtext:: "Jag tänkte börja med att presentera er och ge ett försök till begreppsförklaring.

Ibland går en diskussion fel för att vi menar olika saker med orden - så kan det

också lätt bli här. Utan att försöka diktera en nomeklatur har jag följande

uppdelning:

-Egentliga naturvetenskaper: Fysik, kemi, biologi....

-Teknik- eller ingenjörsvetenskaper: Datalogi, logistik, reglerteknik....

-Matematik

Ovanstående buntas ibland ihop till naturvetenskaper, men det är ju egentligen inte

särskilt stringent.

-Human- och samhällsvetenskaper: Språk, historia, psykologi...

-Industrirelaterade vetenskaper: Organisationsteori, ekonomi, konstruktionsmetodik...

-Konst: Musik, måleri...

-Teknik - ingenjörskonst - som är mycket svårgripbart, men oerhört viktigt."

1. Det finns en begreppsförvirring om vad naturvetenskaper är. Följande uppdelning föreslogs:

A. Egentliga naturvetenskaper t.ex. fysik, kemi, astronomi, biologi. Till dessa kan man gärna också hänföra mer tillämpade vetenskaper såsom hållfasthetslära och strömningsteknik som bygger på fysik.

B. Teknikvetenskaper eller ingenjörsvetenskaper t.ex. reglerteknik, logistik, datalogi

C. Matematik, som egentligen inte alls är naturvetenskap

D. Dessutom finns många andra grundläggande ämnen som för många ingenjörer är minst lika viktiga. Det kan gälla organisationsteori, ekonomi...Likaså är human- och samhällsvetenskaper väsentliga liksom konst i egentlig mening.

E. Det är också viktigt att komma ihåg att teknik har mycket som inte hör hemma i något av ovanstående. Det kanske skall kallas ingenjörskonst.

2. Det är viktigt att naturvetenskapen i ingenjörsutbildningen inte för mycket fokuseras på fysik.

3. Teknik är INTE tillämpad naturvetenskap mer än till en ganska liten grad.

4. I utbildningen bör man i högre grad än som nu gäller blanda grundläggande och tillämpade ämnen på ett tidigt stadium.

Programtext: "Vi kan komma att diskutera:

- Samverkan mellan utbildningsprogram

- Samverkan mellan högskolor

- Samverkan mellan industrin och högskolan

- Studenternas inflytande avseende val av kurser och byten av program/högskola"

Större delen av diskussionen handlade om flexibilitet i meningen större valfrihet för studenter, bredare ingångar och flera utgångar. Med Jönköpings Högskola belystes också flexibilitet i samarbetet med företag.

Deltagarna (ca 20 personer) fick skriftligen kort beskriva sin uppfattning om flexibla utbildningar då salongen inleddes. Min uppfattning är att dessa beskrivningar i stort präglade diskussionen och därför också kan anses vara en sammanfattning. Alla förslag finns med även om vissa av nedanstående punkter förekom ofta.

Följande beskrivningar kunde urskiljas:

- Stor valfrihet inom/(i slutet av) utbildningen. Ökat studentinflytande, "egna" program, val av studietid.

- Underlätta "övergångar" mellan program/inriktningar. Man ska kunna ångra sig två år in i utbildningen utan att behöva börja om från början. Vid vissa bestämda tillfällen ska man kunna ändra inriktning eller utbildning.

- Samarbete mellan högskolor så att studenterna kan tillgodoräkna sig delar av utbildningen från annan högskola. Ska vara lätt att byta studieort.

- Öppna ingångar i meningen ta emot alla som vill börja en utbildning

- Hjälp alla till en examen

- Breda ingångar och många utgångar

- Kraven ska vara höga i slutet, inte i början av utbildningen

- Projektarbeten över program- och ämnesgränser

- Ämnesövergripande

- Ökad satsning på internationalisering

- Sista året ska vara forskningsförberedande eller industriförberedande

- Samverkan mellan högskola och näringsliv

- Utveckla kombinationer teknik/ekonomi, teknik/naturvetenskap, teknik/humaniora

- Fler magisterutbildningar

- Anpassningsbart till ny teknik

Deltagarna fick också lämna korta skriftliga synpunkter i slutet av salongen. Även här har vissa synpunkter förekommit, med viss variation, flera gånger.

Nedanstående kan ses som av deltagarna viktiga kommentarer efter några kortare inlägg från inbjudna (se programmet) med efterföljande diskussion.

- Har ingenjörsutbildningar blivit mer teoretiska/akademiska?

- Samarbete föder flexibilitet

- Utöka fadderverksamheten på företagen

- NyIngs Y-modell bra

- Utbildningarna ska vara ämnesövergripande

- Universiteten måste bli bättre på att lägga ner utbildningar

- Oro över att utbildningarna blir längre

- Mer tillämpningar och praktik i utbildningen

- Oklar skillnad i målen för civilingenjörs- och högskoleingenjörsutbildningarna

- En utbildning definieras av examenskraven

Programtext:" Den högre utbildningen expanderar och regeringens mål är att 50% ska påbörja högre utbildning före 25 års ålder. Detta ställer stora krav på den högre utbildningen i allmänhet och teknisk utbildning i synnerhet.

Var finner vi studenter som vill och kan studera till högskole- och civilingenjör?

Nyligen har en statlig utredning om mångfald i högskolan varit ute på remiss, men löser man problemen med de förslag som där presenteras?

Vad kan och bör vi inom de tekniska utbildningarna göra för att nå fler och för att kunna fortsätta att bedriva utbildning med hög kvalitet?"

Sammantaget deltog 13 personer i salongen. Det kom upp många aspekter på mångfald. En var att studenter lär olika och att detta är något som lärare måste känna till, acceptera och göra något konstruktivt av. En konsekvens bör bli att examinationsformerna bör varieras, så att inte vissa studenter ständigt gynnas eller missgynnas.

Fler studenter har hittills inneburit mindre resurser per student och detta i en situation då den ökade tillströmningen också innebär en större heterogenitet i studentgruppen. Allt detta ställer krav på att utveckla pedagogiska former som gör att lärarna kan hantera denna nya situation. Ett sätt är att utnyttja olikheterna bland studenterna och även bland lärarna. Låt studenterna lära på de sätt som var och en finner bäst och lärarens uppgift blir att stödja detta lärande, menade flera i gruppen. De tekniska utbildningarna behöver hämta mer inspiration från s k studerandecentrerade utbildningar såsom projektstudier och problembaserat lärande.

Gruppen uppehöll sig också vid frågan om vad som skapar identitet i en utbildning. Är det bra att ha ett stort antal utbildningsprogram och möjligen även en overall eller dylikt för varje program, så att man snabbt får en tillhörighet och möjligen en identitet? Eller är det bättre med bredare ingångar och att varje student successivt mejslar fram sin profil genom att välja delkurser som passar med intressen och fallenhet? Det fanns flera i gruppen som pläderade för det senare.

På en del studieorter är antalet teknologer så stort att det - åtminstone under de första åren - är svårt att bli sedd. Naturligtvis är inte detta en bra situation. Bredare ingång med ett större mått av egenval och utbildningar som mer utgår från studenternas lärande och olikheterna bland studenterna gör det lättare för varje student att bli sedd och bekräftad.

Programtext: "För att fånga upp vad som karakteriserar en ingenjör kan vi använda ordet

"ingenjörsmässighet". Tanken med salongen är att om vi gör klart för oss vad vi menar

med begreppet så kan vi sedan beskriva de utbildningsformer som stödjer

ingenjörsmässighet hos de studenter vi utbildar.

En bra förberedelse för salongen är att studera antologin "Vad är en ingenjör?" som

getts ut av NyIng.

Deltagarna i salongen får själva via "brainstorming" och sortering komma fram till

vilka rubriker för diskussion som är relevanta för ämnet. Målet med salongen är att

komma fram till väsentliga frågor som rör utbildningsformer för att skapa

ingenjörsmässiga ingenjörer."

Resultatet blev att ingenjörsmässighet karakteriseras av ett förhållningssätt till tekniken, omvärlden och till de krav som ställs på ingenjören. Under var och en av de tre rubrikerna nedan finns de ord som tillsammans skapade rubriken.

Förhållningssätt till -

- tekniken - omvärlden -krav på ingenjören

kritisk granskning reflektion pragmatism

rimlighet yrkesstolthet målmedvetenhet

användning av erfarenhet trendkänslighet att klara specifikationer

estetik samarbete effektivitet

reflektion ingenjörsmässighet att göra saker rätt

innovation som arbetsform pengar

beröring med verkligheten religion förståelse

överslag samhällsförståelse kontakt med avnämare

kreativ empati

relevans etik

förmåga att lära nytt kontakt med avnämare

förtrogenhet ungdomens intresse

förståelse inlevelseförmåga

funktionalitet förståelse

tumregler

bredd

generalitet

pragmatism